Fel, fel, fel.
Ett litet barn med små knubbiga fingrar. Fingrar som aldrig mer ska greppa sin mammas finger eller peta på sin mjuka mage. Ett litet barn med en mörk kalufs som aldrig mer kommer att rufsas om i vinden. Ett litet barn vars ben aldrig mer kommer springa, vars mun aldrig mer kommer le, vars ögon aldrig mer kommer att glittra. Ett barn uppspolat på land. Hör ni hur sjukt der låter? År 2015 spolas döda barn upp på land? DÖDA BARN SPOLAS UPP PÅ LAND! Tänk bara tanken: Det kunde varit mitt barn. Hjärtat blir iskallt.
Tänker på de föräldrar som tagit beslutet. Beslutet att sätta det de älskar mest på en båt som de tror är den bästa chansen till ett bättre liv. Alltså, det är mer än vad jag mäktar med. Livet är så hårt och kallt ibland. Tårarna rinner, mitt hjärta gör ont. Jag är rädd för världen. Rädd för att de onda ska ta över, rädd för att mista allt jag har, rädd för grymheten som släppts lös.
Hade jag trott på Gud så hade jag bett för de små barnens själar. Nu tänker jag på dem och hoppas att jag har fel. Hoppas att det finns en himmel där de har det bra. Men fan vet.
Det finns inga ord för detta. Detta stycke är skrivet endast för min egen skull. För att mitt hjärta höll på att brista. För att så många känslor bubblade upp och höll på att kväva mig. Så tack för att du lyssnade. ❤️
Caipirinha med döden.
Det är titeln på den senaste boken jag har läst (lyssnat på). De flesta böcker jag läst på senare tid har varit feel good-böcker med lyckliga slut. Kalla det en flykt eller överlevnadsstrategi men det är de enda böcker jag har orkat med.
Denna var annorlunda. Mörk, men inte deppig, djup men inte pretentiös. Jag fick lite att tänka på. Jag som tänker mig att döden är slutgiltig. När man är död, är man död och blir en del i naturens kretslopp genom att bli mat för maskar och kryp och därefter jord. Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda, eller hur det nu är.
Nåväl, boken tar upp tanken kring nån typ av själavandring. Att vissa själar slumpas i nya kroppar medan andra är utvalda, speciella. Dessa speciella själar väljs ut med omsorg och placeras sedan i en kropp där Gud (eller vad man nu väljer att kalla det) tror att den kan göra stor nytta för mänskligheten. Dravel, har jag väl tänkt om detta innan och gör det kanske nu också men tanken på speciella själar är så oerhört tröstande att jag ändå inte kan låta bli att hoppas och tro, i alla fall litegrann, att det är så. Tanken på att de som tas ifrån oss "för tidigt" tjänar ett högre syfte, gör nytta och har ett bra liv någon annanstans känns som en stor mjuk kompress för mitt sargade hjärta. Tanken på att man kanske får möta sina kära igen, om än i en annan skepnad, är som kallt vatten på en hand som nyss bränts. Lindrade men samtidigt smärtsamt.
Nä, jag är inte frälst och tänker inte bli vare sig buddist eller hindu men jag tänker fundera på det här och för tillfället låta mig tröstas av tanken på själavandring. Om så bara för den korta stunden jag kan lura mitt riktiga cyniska jag.
Frågor.
Hur lever man i nuet?
Hur är man tacksam för det man har?
Hur mycket kan man älska en liten människa?
Hur slutar man oroa sig?
Hur överlever man en till synes oövervinnerlig sorg?
Hur tacklar man orättvisheten?
Hur blir man inte bitter?
Hur klarar man av att leva i den här världen?
Mvh
Tacksam för svar.
2014.
Jag ska inte skriva en lång årskrönika här utan bara dela med mig av några tankar och önskningar.
2014 var det bästa och värsta året i mitt liv. Att få bli mamma till Olle är helt klart det bästa. Tänk att vi har fått en sån underbar liten kille! Det är verkligen en gåva och jag är obeskrivligt lycklig över detta. Förlossningsdepression var ju inget vidare, det kunde jag verkligen ha varit utan men nu är jag på god väg ur den och de dåliga dagarna blir bara färre och färre. Snart är jag mig själv igen!
Det värsta var Beskedet. Att få veta att någon man älskar djupt och innerligt har en obotligt sjukdom skapar djupa hål i hjärtat och det gör ofattbart ont. Men vi försöker att leva i nuet och njuta av allt det goda som vi har i livet just nu, carpe fucking diem, liksom.
År 2015 ska innehålla mer kärlek. Det är mitt mål och min förhoppning. Jag ska umgås med människor som jag älskar och försöka vara en kärleksfull medmänniska. Kanske kan det sprida sig till andra? Jag hoppas det, för om det är något världen behöver så är det mer kärlek.
TACK till alla underbara vänner som har stöttat mig under året. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig men ni ska veta att ni betyder så mycket för mig.
TACK min underbara familj för allt stöd och hjälp, utan er hade jag aldrig klarat det.
TACK min fina sambo som under 2015 kommer att bli min make. Hur skulle jag klara mig utan dig? Du är min klippa och du finns alltid där och tar emot mig när jag faller. Jag älskar dig.
❤️
Gott Nytt Kärleksfullt År!
❤️
Olles namnfest.
Jag blir helt varm och bubblig (och lite gråtig) inombords när jag tänker på hur många underbara människor som tycker så mycket om vår Olle. Igår på hans namnfest blev det så konkret och tydligt, kärleken bara flödade. En helt underbar dag och jag så glad och nöjd och tacksam för dagen.
Ett stort tack till alla som var med och bidrog till denna dag full så full av kärlek. Vi är oerhört glada och priviligierade över att ha er i våra liv.
Jag var ju lite darrig på rösten när jag läste min dikt som jag skrivit till Olle så här kommer den igen:
OLLE
så många vi är som har väntat.
Ett strålande ljus i mörkret du blev,
ett hopp för de som har kämpat.
Min kärlek till dig är oändlig,
likt rymden där stjärnorna bor.
Jag ska ska ge sig mitt allt, det lovar jag dig,
jag ska göra mitt bästa som mor.
Dina ögon är blå och din blick är så klar,
så oförstörd ännu av allt.
Jag vill alltid kunna skydda dig,
min älskade lilla männsikovalp.
Ditt skratt är det bästa ljudet jag vet,
det är som den ljuvaste sång.
Aldrig trodde jag väl detta,
när natten den åttonde kändes så lång.
Ditt leende lagar mig trasiga själ,
hur klarade jag mig någonsin utan?
På vår stormiga färd över livets hav,
är jag lycklig att ha dig på skutan.
Din fjuniga hjässa så tung på mitt bröst,
jag ger det en fjäderlätt kyss,
Det känns som du alltid varit hos oss men du kom faktiskt alldeles nyss. ❤️
Tacksam och rädd.
Befinner mig just nu i någon märklig känsla av tacksamhet och rädsla.
Känner mig så djupt tacksam och lycklig över allt som jag har i mitt liv och samtidigt helt skräckslagen över att förlora det.
Nej, jag vet att man inte kan gå omkring och vara rädd för att förlora någon/något varje dag. Och ja, jag vet att jag måste njuta av stunden och leva i nuet men det är banne mig lättare sagt än gjort.
Carpe fucking diem.
Stanna! Jag vill gå av!
Jaha, vi har haft lyckan att få ett barn som sover om natten. Nästan alltid. Så varför kan hans mor inte ta tillvara på denna lycka och sova?
För att min hjärna har satt igång och snurra. Tankarna skenar som en berg- och dalbana som löpt amok och jag vill inte vara med. Jag mår illa och har dödsångest och gråten i halsen och det enda jag vill är att den ska stanna så att jag kan gå av. Men det gör den inte. Den fortsätter och fortsätter och det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i handtaget och hoppas att jag inte trillar av.
Ett hav av känslor.
Sorgen i hjärtat, oron för framtiden, värmen av ett tandalöst leende, den svarta ledsamheten, saknade av en liten fluff, glädjen över vad jag har, känslan av otillräcklighet, den porlande lyckan, hålet av osäkerhet, den svajande självkänslan, det brinnande hatet, K Ä R L E K E N och den bittra orättvisan.
Aldrig förr har jag upplevt ett sådant stormande hav av känslor. Hur tusan ska jag kunna ro min lilla jolle i land?
HATA.
Hat är ingen bra känsla. Den förstör och förgör utan att vara speciellt produktiv. Jag försöker att inte hata eftersom jag hellre lägger min energi på andra saker. Men just idag hatar jag. Just idag hatar jag CANCER. Jävla, fula, äckliga, orättvisa sjukdomsjävel. Fy fan, vad jag hatar dig idag! Imorgon ska jag återgå till att hata dig mer passivt men idag vill jag säga dig: "Du är det vidrigaste jag vet, du för med dig så mycket olycka och sorg och bara att skriva ditt namn gör mig illamående. Från djupet av min allra mörkaste vrå i själen så hatar jag dig, ett glödande fräsande hat som aldrig kommer slockna".
Lägesrapport.
Lustan att skriva saknas men jag vet att många tänker på mig och undrar. Det känns fint att ha så många i min omgivning som tar sig tid att skänka mig en tanke eller två. ❤️ Till er vill jag bara säga att jag mår mycket bättre. Jag ska inte ljuga, det är fortfarande tufft men det blir fler och fler bra dagar och färre och färre dåliga. Så ungefär är det just nu och fler braiga dagar ska det bli. Sådetså.
Upp.
Ja, efter den där helvetesdagen har det sakta, sakta blivit bättre. Jag har liksom förstått vad som hjälper mig. När jag är där nere i brunnen så måste jag tvinga mig uppåt. Långsamt tvingar jag benen upp på metallstegen som finns på brunnens vägg och börjar klättringen uppåt. I verkligheten innebär detta att jag åker och handlar fast jag inte vill. Att jag skriver om mitt mående i bloggen. Att jag sms:ar med vänner och försöker beskriva hur jag mår. Att jag gör upp planer som jag inte alls är sugen på men vet är bra för mig. Allt detta hjälper mig uppåt. Att Olle sen är en ganska nöjt barn och dessutom har bestämt sig för att mamma är ganska kul igen, har ju också hjälpt till.
Jag har så många som jag vill tacka. Så många som jag vet tänker på mig och inte vill något annat än att jag mår bra. Jag är nog inte världens bästa vän just nu men ni ska veta att jag verkligen uppskattar all omtanke som jag får via bloggen, sms eller fb. Det värmer mitt hjärta även på helvetesdagar!
Min fina sambo hjälper mig så mycket med peppning, kramar, samtal och jag märker hur han verkligen anstränger sig för att finnas där för mig. Det känns så himla fint och tryggt. Jag älskar dig högre än himlen och jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig. ❤️
Min lillasyster är ett (och har under hela tiden varit) fantastiskt stöd. Jag tänker ofta på hur jag skulle ha klarat mig utan henne. Inte alls, blir svaret. Jag blir så oerhört glad i mitt hjärta när jag ser hur god hand hon har med Olle (trots att hon inte tycker om barn, hon tycker bara om Olle) och hur glad och nöjd Olle är i hennes omvårdnad. Oslagbart! ❤️
Fina Sara - nästan varje dag får jag ett omtänksamt sms där hon frågar hur jag mår. Och hon vill verkligen veta, hennes ord är inga tomma artighetsfraser utan varma omtänksamma ord från hjärtat. Så oerhört glad att du finns i mitt liv! 💗
Jeanette - så viktig du är för mig! Alltid goda råd att dela med dig av när jag hittar något nytt att noja för. Stöd och peppning i min nya roll som mamma och jag vet att du finns där vid min sida. Oavsett vad.
Mamma - mamma är ju mamma, alltid. Jag vet att du oroar dig för mig men det behöver du faktiskt inte göra. Jag har så fina vänner här som hjälper mig men du ska veta att jag känner din omsorg och kärlek trots att det bland känns som om vi är alldeles för långt från varandra. Älskar dig. ❤️
Det finns många fler som förtjänar att omnämnas här. Släktingar, vänner och kollegor som är ett stort och varmt stöd. Men det får räcka såhär för den här gången. Jag tror att ni vet vilka ni är, all kärlek till er. ❤️
Goa ben.
Till er. ❤️
Till er som tänker på mig, oroar er för min skull, peppar mig, kramar mig, ringer till mig, skickar sms till mig, bjuder in mig, skriver till mig och bara är allmänt underbara, vill jag bara säga TACK!
Tack för att ni orkar med mig, tack för alla sms, tack för alla kramar och telefonsamtal, tack för alla omtänksamma ord och tack för att ni finns! Utan er skulle jag aldrig klara det.
Ta åt er, ni vet vilka ni är. ❤️
Ner.
Denna veckan har innehållit många bra dagar. Dagar då allt flutit på bra, Olle har varit glad för det mesta och jag har kunnat trösta honom när han varit ledsen. Mammasjälvförtroendet växer!
Men så kommer en jävla skitdag. När inget funkar. När jag känner att jag kan ju fan ingenting. Jag kan inte amma mitt barn (nu får han inte ens bröstmjölk längre), jag kan inte föda barn utan att bli deprimerad, jag kan inte ta hand om honom på ett bra sätt, jag kan inte vara glad och uppskatta mitt barn. Nä, det är nog bättre om jag inte är kvar här. Att jag åker iväg någonstans där jag inte förstör något. Olle verkar ju ändå uppskatta sin pappa mest (stora leenden och skratt till pappa, eventuellt små leenden till mig) så han klarar sig säkert bra utan mig. Det är som om jag faller ner i en brunn. Ner, ner, ner. Förbi alla utsträckta armar och skyddsnät, det går inte att stoppa mig. Sen står jag där nere i mörkret och tittar upp mot det lilla ljuset och önskar att någon kunde hissa upp mig i en hink.
Ja, jag vet att det är självömkande och ynkligt men det är fan jobbigt det här! Jag VILL ju vara glad, vissa dagar är det bara så förbannat svårt!
Genus.
Ojojoj, detta svårpratade, minerade område, nu ska vi se om jag kan få fram min åsikt utan att trampa någon på tårna. Jag försöker mig på klädfrågan.
Olle är snart 3 månader, han har storlek 62/68 i kläder. Jag har köpt kläder till honom på Lindex, Kappahl, Åhléns och Tradera. På alla dessa ställen är kläderna uppdelade i en flickavdelning och en pojkavdelning. Eventuellt finns det ngn liten "neutral" avdelning för precis nyfödda men annars så är det separerat. Sa jag att Olle är snart 3 månader? Det vill säga, he don't give a rats ass om sina kläder. Helst vill han inte ha några kläder på sig alls, i bara blöja är det bästa - tacksåmycket, tycker Olle. Om jag sätter på honom en rosa eller blå body påverkar alltså inte honom (mer än att han inte vill ha någon av dem på sig), utan oss, hans omgivning.
Jag kommer under Olles uppväxt att jobba för att han inte blir förvägrad något p.g.a att han är en pojke. Alltså inte utesluta möjligheter, färger, intressen o.s.v för att han är en pojke utan ge honom tillgång till allt. Att ge både pojkar och flickor samma möjligheter, att inte utestänga något endast p.g.a deras kön, det är det jag tycker att vi måste bli bättre på. Olle kommer alltså att få ha på sig blåa kläder med bilar på men också rosa kläder med regnbågar..typ.. Fattar ni vad jag menar? Uteslut inte regnbågar för att han är pojke, ge honom samma möjlighet att tycka om regnbågar och enhörningar som lastbilar och traktorer.
Möjligheter istället för begränsningar!
Jag blir ledsen och faktiskt rätt arg när jag ser hur uppdelat det redan är i affärerna. Det är ju knappast så att det behöver vara uppdelat p.g.a någon speciell kroppsform, än så länge är väl de flesta bebisar bara små och mer eller mindre runda. Jag märker också hur jag själv automatiskt tittar mer på kläder i "pojkfärger". Så trist att upptäcka sådant om sig själv men egentligen inte så konstigt med tanke på hur samhället ser ut idag. Jag försöker iaf vara medveten om det och klä Olle i alla vackra färger (nu kommer han antagligen ha väldigt lite lila kläder på sig då jag inte tycker om lila och det kanske är elakt men jag kan helt enkelt inte med det! Har ju dock två mostrar som älskar lila, i olika nyanser, så han kanske har goda möjligheter att få illa kläder ändå och slippa men för livet).
När jag surfar på Tradera så blir jag så provocerad när folk skriver i annonser typ "sötaste bodyn till lilltjejen". Då får mina händer ett eget liv och formulerar ett mail till säljaren där jag skriver att jag hade tänkt köpa bodyn till min son men att jag inte är säker på att jag får det då säljaren specifikt vill att en tjej ska ha den. Sen skickar jag aldrig iväg mailet. Men jag kanske gör det, snart..
Så, lite så tänker jag. Frågor på det?
Bättre.
Ja, sakta men säkert blir det bättre. Min fina sambo har varit hemma mer och jag har blivit sjukskriven 50 % för förlossningsdepression. Jag har fortsatt kontakt med psykolog och jobbar på att bli bättre på att be om och ta emot hjälp. Jag vill ju gärna klara allt själv, har väldigt höga krav på mig själv och känner en enorm press från omgivningen av alla "borden" och allt som alla andra klarar av utan hjälp. Men, som sagt, jag jobbar på det och det går framåt.
Så, så är det just nu. ❤️
