Tyst.
Hur kan det bli så tyst efter saknaden av en liten katt? Hon jamade nästan aldrig eller hade andra läten för sig men tyst är det ändå. Ingen som kommer tassande när man går upp, ingen som lägger sig på köksgolvet och rullar för att få frukost, ingen som kommer och kollar läget när man tittar på TV, inget klösande på pelaren, inget sånt där plinkljud från när hon äter torrisar, hela huset känns så tomt.
Usch, jag vill ha henne tillbaka! NU! Hon fattas mig!!
Den oerhörda saknaden.
På årets näst sista dag fick vi säga adjö till vår älskade Bubbla. Hon var så medtagen idag när vi kom till sjukhuset att vi inte alls kände igen vår katt. De tog blodprov på henne (då kände vi igen henne lite för hon morrade på sköterskan) för att kolla om dessa två dagar med dropp och medicin hade lyckats sänka kreatinvärdet. Den 23:e hade hon 836 (normalt är max 140), 28:e hade hon 500, den 29:e åter uppe i 800 och idag låg det på 1100. Då tog vi beslutet att låta henne somna in. Hon har kämpat i tio dagar med kräkningar, illamående och ont i njurarna och då de senaste dagarna med dropp och medicin inte gjorde ngn nytta kände vi att nu får vi sluta.
Att ta beslutet kändes rätt men det betyder inte att det var lätt. Mitt hjärta är fullt med sorg och gråt. Det känns som om hela jag ska gå sönder och jag vet inte vad jag ska göra
Min största önskan är att Bubblan har det bra där hon är nu och att hon under den här perioden inte har plågats. Jag önskar också att hon känner att hon är oerhört älskad och saknad och att ingen någonsin kommer att kunna ersätta henne.
Jag tänker att Bubblan har haft ett bra liv. Hon blev bara 4,5 år men dessa år har innehållit mycket spänning, frihet, lek, gos, bus, mys och kärlek. Jag hoppas att Bubblan upplevde det så också.
Bubblan, vila i frid. Jag älskar dig och saknar dig och kommer aldrig att glömma dig.
Kärleken till ett djur.
Vår katt, Bubblan, är sjuk. Hon åkte in till djursjukhus den 23:e december, fick komma hem med specialkost och medicin den 24:e. Åh, vilken fin julklapp!
I tre dagar åt hon sin nya mat och medicin och verkade må bättre. Efter tredje dagen började hon kräkas. Hon kräktes hela natten och jag o sambo vakade över henne. Dagen därpå blev det djursjukhuset igen - dropp och medicin under dagen, hem på permis under natten. Vår kära Bubbla är nämligen en bestämd dam som inte tycker om personer som sticker henne och försöker ge henne massa äcklig medicin. Detta resulterar i att de inte kan vårda henne som de vill och Bubblan blir stressad och arg. Därför får hon komma hem på nätterna.
Nu är hon hemma efter andra dagen på sjukhuset. Njurvärdena är skyhöga och likaså kaliumvärdet. Imorgon ska det göras ultraljud på njurarna för att veterinären ska kunna ge oss en prognos om hennes framtidschanser.
Nu brottas jag med frågor om skuld, pengar, egoism och livskvalité. Hur länge ska vi hålla på och kämpa? Hur mår Bubblan i detta? Hur mycket pengar ska vi lägga ut? Hur mycket gör jag för min egen del vs Bubblan?
Nu ligger hon här hemma och myser och verkar må hur bra som helst. Saken är den att hela hennes lilla kropp är full av smärtstillande och medicin mot illamående.
Jag har nu varit, mer eller mindre, orolig sedan den 23:e december. Jag kan inte sova, inte äta, inte sluta gråta. Jag tänker att "kanske är det bästa för alla att hon får somna in" och samtidigt som jag tänker detta känns det som mitt hjärta ska gå sönder. Ska jag aldrig mer få klappa Bubblan? Ska hon adrig glatt komma och möte mig när jag kommer hem från jobbet? Ska hon aldrig mer hoppa upp på min mage, trampa runt, köra upp rumpan i mitt ansikte och sedan lägga sig ner och spinna? ALDRIG MER?? Det gör ju så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det här är den enda nackdelen med djur. Hur långt ska man gå?
