Magknip.
Magknip när man är liten är inte alls kul. Skrik och skrik tills mamma och pappa blir vimmelkantiga. Å vad man känner sig otillräcklig och dålig som mamma när man inte kan trösta sitt barn!
Varför? Något jag ätit? Men jag har ju inte ätit något annorlunda? Tänk, tänk, tänk... Försöker hitta en orsak. Till slut kommer sambon på att det var ju kanske inte så smart att dricka juice med jordgubbar i. Nä, såklart inte. Har ju varit väl medveten om att jag inte ska ÄTA jordgubbar men när det kom till att dricka dem hängde visst min hjärna inte alls med. PUCKO!!
Jaja, nu är det väl bara att vänta ut magknipet. Hoppas att jag inte blir galen innan dess.
Tur för Olle att han är så himlans söt! 😊❤️
Mamma.
Ja, nu är jag mamma. Mamma till världens finaste lilla kille, Olle.
Den första tiden har varit omtumlande och inte ett dugg som jag föreställt mig. Folk (här klumpar jag ihop vänner, släkt, bekanta, bloggare och alla) säger att första tiden är så mysig. Ta vara på den, säger de. Well, först nu, efter 15 dagar känner jag att vardagen börjar bli hållbar. Den första veckan var ju bara ett totalt kaos av tårar, frustration, känslor av otillräcklighet, oro och ledsenhet. Inte speciellt mysig eller rosenskimrande at all.
Är jag otacksam? Inte alls. Är oerhört tacksam över att ha fått en sån fin kille och jag älskar honom så mycket att jag tappar andan men det har inte varit lätt. Det måste man väl få lov säga?
Allt var för bra.
Läskigt att läsa min senaste rubrik med tanke på att jag hade rätt. Allt var för bra. Jag visste väl det. 3 månader har gått sedan jag sist skrev ett inlägg här och nu ska jag snart föda barn. Hur ska det gå? Reflexmässigt tänker jag "inte bra". Det är som om när det gång på gång händer ledsamma, negativa saker till slut blir omöjligt att tänka positivt, omöjligt att inte oroa sig och omöjligt att tro att det kommer att bli bättre.
Hur som helst, var snälla mot varandra!
