Himlagrisen

Jag tänker på dig varje dag och saknar dig obeskrivligt mycket. Det är för mig fortfarande ofattbart att du inte längre finns här när jag kommer hem. Vårt hem är sig inte längre likt. Du har ju bott med oss här sedan vi flyttade in och nu saknas du. Aldrig trodde jag att tomheten kunde vara så stor.

Jag har vant mig av med att spana efter dig i trädgården när jag kommer hem men kollar fortfarande om du sitter i fönstret vid trappan. Jag gråter inte över dig varje dag men jag stänger aldrig toalettdörren helt. Ibland när jag sitter på toaletten öppnar jag dörren lite ifall du skulle sitta utanför och vilja knö dig in (som du brukade). Om jag hör ngt konstigt ljud på natten så får du genast skulden. Jag ser skuggor av dig överallt och jag saknar din doft.

Jag har så mycket gott i mitt liv och jag är oerhört tacksam över det. Men glädjen i detta kan inte bara kvittas mot sorgen över dig. Mitt liv innehåller just nu färre leenden och skratt än när du var här. Mitt liv är just nu, konstigt nog, lite gråare än när du fanns hos mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag för bara några sekunder fick stryka dig över pälsen och ge dig en puss på huvudet. Eller borra in ansiktet i din päls och känna doften av katt och skog. 

Älskade, älskade Bubblan, du är så saknad. För min egen skull tänker jag att du är i ett kattparadis nu där du får jaga fåglar hela dagarna (utan att de dör) och äta så mycket yoghurt och tonfisk du vill och framförallt att du mår bra och inte längre har ont.

Huruvida detta paradis existerar eller inte är ju osäkert men en sak är då säker, jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig, Bubblan. 

Kram

Matte

Jag har svårt att hantera livet. Jag är långsam i att processa och reflektera över mina känslor. Har alltid varit och kanske kommer det alltid att vara så? Hur som helst så tar det lång tid för mig att bearbeta saker, det tar lång tid för mig att komma till insikt och det tar lång tid för mig att släppa taget. I dagens samhälle känns det som att allt måste gå så snabbt. Man måste förstå snabbt, fatta snabba beslut, förändras snabbt och bearbeta sina känslor snabbt. För fy Fabian för dom som ältar! Älta är tabu! Älta är bannlyst! Älta är bakåtsträvande och gammaldags! 

Jag behöver älta. Jag behöver vältra mig i mina känslor och riktigt smeta in dem på kroppen. Jag behöver släppa ut mina känslor likt en arg getingsvärm. Jag behöver hålla mina känslor inom mig och bara släppa ut dem genom en sorgsen gråt eller porlande skratt. Jag behöver vända och vrida, spola fram och tillbaka, vända utochin och sen, kanske, möjligtvis, vara redo att gå vidare.

Sån är jag. Och det tycker jag är okej.

Tack för att du finns! Jag älskar dig! ❤