Himlagrisen

Idag känns det rätt fint. Jag har så bra människor i mitt liv. Tänk att jag glömmer det ibland.

https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce20eddf2b30406c97574.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce214ddf2b304640beedf.jpg" class="image">

https://cdn2.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce224ddf2b30f184c1709.jpg" class="image">

https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce233ddf2b302302a70ad.jpg" class="image">

Känner att rubrikens ord kräver sin förklaring.

Stolt - jag har i snart åtta veckor joggat, promenerat (hardcore) eller cyklat varannan eller, ibland, var tredje dag. Det är inga maratonlopp men tillräckligt ansträngande för att jag ska få upp puls, utsöndra mängder av svett och få en härlig illröd kulör i ansiktet. Jävlar va stolt jag är över detta! Jag mår också mycket bättre, generellt. Humöret är bättre, problemen känns mindre, kroppen känns piggare. Win-win kallas det visst?

Svag - ja, det är ju kanske lite motsägelsefullt men det är ändå en bra beskrivning på hur min dagliga status är. Jag är gladare än på länge och känner att den riktiga Himlagrisen börjar komma fram igen. Men om man tänker sig mitt mående som en bensinmätare så har nålen precis letat sig upp över de röda strecken längst ner och ligger där och darrar, alltid redo att droppa ner några streck.

Bitter - om man efter sju veckor av träning tar med sambon på en cykeltur och han med oförskämd lätthet cyklar snabbare än mig och dessutom utan att ens svettas så kan man inte bli annat än bitter. Ja just det, sambon har alltså tränat ungefär 2 dagar på sju veckor...max.

Bjuder på en het bild på mig, här stylad av Inanna med inspiration från Mumindalen. Gissa vem?

Ja, dessa ord är minsann sanna. Idag önskar jag att det var en annan dag. Idag är dagen som aldrig riktigt kom igång. Där mitt humör mest gick nedåt. Där allt (okej, inte allt men det känns som allt) som jag företog mig gick dåligt. Dagen då jag var jättetrött, dagen då jag lyssnade på ett rätt dåligt sommarpratarprogram, dagen då jag fick ont i knät när jag joggade. Så nu ska jag duscha, sätta mig framför tv:n och se fram emot en ny bättre morgondag.


Ps. Hade iaf fina naglar idag.

Efter veckor av tunna byxor, korta byxor och fladdrande kjolar har jag jeans på mig. Usch.


Har inte riktigt samma ångest denna måndagen. Det är bättre men jag får passa mig, det är så lätt att dras med.

Nu längtar jag efter sol och värme. Bada i havet och njuta av ledighet - igen. Det är bara 18 dagar kvar!

Det brukar åka med en kvinna på bussen som har någon typ av kognitiv funktionsnedsättning. Hon pratar gärna med både passagerare och chaufförer, ibland får hon gehör, ibland inte. Idag pratade hon med en fin busschaufför som tålmodigt och med ett leende svarade på alla hennes frågor och dialogen gjorde mig varm i hjärtat. Ungefär såhär lät det:
Kvinnan: "Hur länge jobbar du idag?"
Chaffis: "Till 17.30".
Kvinnan: "Ok, är du ledig sen i helgen?"
Chaffis: "Ja, lördag, söndag och måndag."
Kvinnan: "Börjar du jobba på en tisdag?"
Chaffis: "Ja, ibland blir det så. Vi jobbar lite olika tider".
Tystnad.
Kvinnan: "Vilket land kommer du ifrån?"
Chaffis: "Jag kommer från Iran".
Kvinnan: "Är det krig där? Det är det inte va?"
Chaffis: "Jo, det är krig där."
Kvinnan: "Jag gillar inte krig. Människor dödar varandra. Det gillar inte jag".
Chaffis: "Inte jag heller. Jag tror ingen gillar det egentligen."
Kvinnan: "Nej. Inte jag i alla fall".

Jag blir så glad när jag ser människor som låter alla typer av människor ha en plats utan att det är något konstigt med det. Människor som inte hindras av fördomar eller förutfattade meningar utan tar emot människor som de är och gör plats för dem i den här stereotypa världen. DET blir jag glad av idag.

Ska skriva mer en annan gång men ville bara säga att det fick bättre idag. Jag har joggat, lyssnat på era kloka kärleksfulla ord, plockat hallon, kokat sylt och tagit en del beslut. Fick en tanke om varför det är så svårt att uppskatta det man har. Så nu försöker jag göra det, helt enkelt. Försöker se att jag på så många sätt är rik och glädjas över det.

Nej. Det gick inte bra idag. Min energi gick åt till att inte gå sönder. Känner mig pressad och pålagd ett ansvar som jag inte är villig, eller ens kapabel, att bära. Min energi just nu räcker för att klara av mig och mitt jobb och de omställningar det kräver. Inte en gnutta mer. Hur ska jag kunna säga ifrån? Hur ska jag orka säga nej?

Sitter på bussen till jobbet och känner mig som ett ufo. Funderar på hur jag ska överleva dagen. Det känns inte bra. Har sovit 3 timmar inatt och har ont i magen.