Himlagrisen

Idag är det en månad sedan min lilla kaninis fick åka till kaninhimlen. Jag saknar henne.

Jag har tänkt mycket på henne. Inga glada tankar om alla roliga saker hon och vi har gjort utan bara på alla saker jag har gjort fel. Att jag har tvingat henne att åka bil rätt mycket trots att hon hatade det. Att hon flera gånger var ensam hemma alldeles för länge. Att jag inte rengjorde buren tillräckligt ofta. Att jag inte gav henne tillräckligt med uppmärksamhet medan hon fanns där. Alla dessa tankar plågar mitt samvete och nu är det för sent. Jag kan inte gottgöra henne på något sätt. Jag hatar att jag har gjort allt detta mot henne!

Några av er som läser tänker säkert "det var ju bara en kanin". Ja, det var kanske bara en kanin men det var MIN kanin och jag hade ansvar för hennes välmående! En annan sak som jag knappt törs tänka på är beslutet vi tog angående avlivning eller ej... Varför valde vi avlivning? Bäst för kaninen eller bäst för oss? Inget mer meck med att åka till veterinären, ingen oro angående hur operationen ska gå, ingen mer oro angående vad räkningen ska sluta på, inget fixande när man ska åka på semester. Jag vet att det låter hemskt men jag måste bara få ut alla mina tankar. Samtidigt som dessa tankar far runt i hjärnan finns den logiska delen av hjärnan som har andra argument. Kaninen var mycket nedsatt, åt inte frivilligt, drack inte frivilligt, skrek när man lyfte upp henne, var inte sitt vanliga "jag" alls, operationer är mycket riskfyllda även för helt friska kaniner, hon var ganska gammal... Trots detta kan jag inte släppa tanken på att jag på något sätt avlivade henne för att jag inte orkade oroa mig mer! Samtidigt kan jag inte tro att det är så för jag älskade min kanin och det gör fortfarande ont i hjärtat när jag inser att hon aldrig mer kommer att sitta på köksgolvet och ivrigt vänta på sin morot.

Usch, jag vet inte vad jag avslutningsvis ska säga om detta inlägg. Visst är det självömkan och ångest - ja, men också en otrolig saknad och sorg. Att ta beslut om liv eller död suger hästballe, helt enkelt.

Dessutom blir det inte alls något nytt jobb på måndag utan i augusti. Så nu ska jag göra något skitjobb som jag inte alls vill i två månader.

Detta är ingen rolig dag.

Min storasyster sjunger i en kör. Idag skulle de uppträda i en kyrka i närheten. Jag får infon av min kära syster att de ska sjunga i B kyrkan kl. 18.00. Eftersom jag inte tycker att det är superroligt att gå i kyrkan så förväntar sig systra mi inte att jag ska infinna mig. HAHA!! Idag ska jag minsann chocka henne och vara där, tänker jag och gnuggar händera.

Följande inträffar då. 

- 17.30 - Jag sätter mig i bilen och åker till Kyrka B.
- 17.45 - Ankomst till Kyrka B.
- 17.46 - Upptäcker att det är helt dött (haha) runt samt i Kyrka B.
- 17.47 - Slänger mig in i bilen för att åka till Kyrka B2. (kanske har missuppfattat)
- 17.53 - Helt dött vid Kyrka B2 också.
- 17.54 - Sista chansen, Kyrka A.
- 17.58 - Dött vid Kyrka A.
- 18.00 - Parkerar bilen i garaget - ger upp.
- 18.01 - Kommer på att jag kan kolla min syster almanacka.
- 18.02 - På språng mot Kyrka M.
- 18.07 - Sladdar in på parkeringsplatsen framför kyrka M.  
- 18.08 - Sitter i kyrkbänken och kan inte fatta varför jag stressade så för detta! Men syster blev glad så det var det värt! :-)

Nu: Robinsson!

Ja, eller jag äääälskar vår gayiga ridlärare D iaf.. eller kanske inte älskar precis, jag ville bara vara lite dramatisk. MEN det är en sån skillnad mellan hans lektioner och lektionerna med vår "vanliga" lite elaka ridlärare.

Efter varje lektion vill jag bara spinga fram och krama honom och säga tack för att du är så bra och säger att jag är en stjärna trots att jag vet att jag inte är det. Det spelar liksom ingen roll om han ljuger lite om våra framgångar, man blir peppad och jag är säker på att jag rider bättre än när häxan, oj ursäkta, jag menar vår andra ridlärare står och skriker på mig.

Jag vill ha D och hoppning varje vecka!

Det finns en dam på mitt jobb som jag tycker väldigt mycket om. Vi kan kalla henne B. Hon säger så mycket kloka saker. Idag föreslog hon t.ex att när det var så fint väder som det är idag så borde man få en ledig dag. Hur smart är inte det?
Alla mår liksom bättre då, tänk vilka besparingar företagen kan göra om de bara lyssnar på B!

Mmm... så är det!

Varför händer saker i klump? Det kan gå jättelång tid utan att något speciellt händer och sen - vips - så händer allt samtidigt.

Just ni i mitt och Sambos liv:

- Nytt jobb på G (för mig)
- Hus på G (det är inte alls säkert att det blir ngn affär men man måste ändå tänka och ta ställning, det är liksom det klurigaste)
- Kaninen som åkte till himlen (inte så mycket att göra åt men det är ändå känslor att bearbeta)
- Påsk (okej, den är över nu men allt detta fanns liksom under påsken också)
- Sambos födelsedag
- Sambos systers födelsedag

Är det inte lite konstigt?                      
                                                                                                                                                                                          

Idag har vi tittat på ett hus. Det var fint. Vi ska nog lägga bud. Det känns roligt.

Idag har det gått bra, inte gråtit något, inte ens när moster ringde och jag pratade om Lilla Grå jättelänge. Men det gjorde lite ont i hjärtat när jag hämtade ut de bilder jag framkallat på henne och när jag satte in bilderna i de fina ramarna jag har köpt och provhängde dem på väggen ovanför den plats där hennes bur tidigare stod. Aj!