Himlagrisen

När jag suttit ner på cykeln i cirka 3 sekunder så tänkte jag "AJ, jag vänder!" Mina sittben protesterade vilt (eller vilt och vilt men de gjorde fruktansvärt ont iaf). Jag och sambo var ute på en cykeltur i tisdags och mina sittben klarade visst inte av så täta motionsförsök. Ett tag funderade jag allvarligt på att vända men det kändes så mesigt så jag fortsatte. Efter ca 1,5 kilometer så gjorde det faktiskt inte så ont längre. Antagligen hade kroppen stängt av blodflödet till rumpan eftersom jag annars inte hade klarat av den smärta som skulle ha uppstått. I vilket fall som helst så trampade jag backe upp och backe ner. Solen sken, vinden var mjuk och ljummen och det susade i mina öron, det doftade av gräs och smultron, jaa, det luktade faktiskt smultron och livet var vackert. Jag försöker verkligen ta till vara på stunder som dessa, då mitt liv är så fantastiskt att jag knappt kan förstå det själv. Ikväll är jag lycklig ända in i själen, kommande jular ska jag inte önska mig saker, jag ska önska mig fler stunder som den här och vårda den på ett säkert ställe i hjärtat.

Igår kväll tog lantisarna sig iaf in till stan för att grilla (ja, vi ville göra det ännu lite varmare) med ett par vänner. Maten var mycket god och vi hade riktigt kul. Framåt spöktimman eller så bestämde vi oss ändå för att bege oss ut i skogen igen. Jag hade dragit nitlotten och fick sedan köra hem, i mörkret. Fasen va längesedan jag körde i mörker. Kände mig som en tant när jag snigelkörde hemåt och konstaterade för sambo att "det är så jobbigt att köra i mörker".

Väl hemma (som om något kan inträffa när man kör i snigelfart? Skulle vara om jag skull ha kört på en snigel och fått sladd i slemmet) så var det ju knappast svalt i sovrummet. Upp med fönster och sedan försöka sova. Gick inte så bra. Ännu sämre gick det när vi helt plötsligt hörde två VÄLDIGT arga katter. Jag for upp som en kanonkula, rev ner min morgonrock från fönstret (vi har den där tillfälligt som rullgardin), sprang ner för trapporna och ut genom dörren. Ser en katt springa sin kos och hör en katt (Bubblan) morra under altanen. Där satt hon länge och väl innan hon bestämde sig för att det antagligen var säkert att smyga in de få meterna till dörren och tryggheten. När vi gått och lagt oss igen säger Sambo "Vi skulle egentligen ha låtit henne vara kvar därute. Ja, så att hon vet att vi inte - HJÄLP! Precis nu när jag skrev detta så hör jag hur de ryker ihop igen!! Inte satt jag kvar och fortsatte skriva! Ja, vad Sambo menade var iaf att vi inte ska hjälpa henne jämt för att vi kommer inte alltid kunna försvara henne. Men det finns ju inte en chans i världen att jag bara kan sitta kvar och lyssna medans Bubblan slåss för sitt liv..typ.. Går inte, det är ju helt uteslutet. I morse när jag släppte ut Bubblan så vågade hon knappt gå ut lilla sötnosen. Till slut mer eller mindre kröp hon ut och satte sig under en stol som det hängde en handduk över. Så rädd lilla missan. Nu sitter hon längst in under gästsängen på övervåningen och slickar sina sår. Vi får väl se när hon vågar sig fram, det skär i hjärtat att se min lilla älskling så rädd.

Jag kan verkligen inte vara cool i såna här lägen. Nu kommer jag att oroa ihjäl mig tills hon vågar sig fram igen och verkar "normal". AH!, det är jobbigt att vara orolig!

Vad hände??

Imån ska jag dessutom till bästaste lillasyster och vi ska gå en sväng på Liseberg och bara ha det gott. Vad är det för fel på mig???

Jaja, det blir nog bättre imån.