Fel, fel, fel.
Ett litet barn med små knubbiga fingrar. Fingrar som aldrig mer ska greppa sin mammas finger eller peta på sin mjuka mage. Ett litet barn med en mörk kalufs som aldrig mer kommer att rufsas om i vinden. Ett litet barn vars ben aldrig mer kommer springa, vars mun aldrig mer kommer le, vars ögon aldrig mer kommer att glittra. Ett barn uppspolat på land. Hör ni hur sjukt der låter? År 2015 spolas döda barn upp på land? DÖDA BARN SPOLAS UPP PÅ LAND! Tänk bara tanken: Det kunde varit mitt barn. Hjärtat blir iskallt.
Tänker på de föräldrar som tagit beslutet. Beslutet att sätta det de älskar mest på en båt som de tror är den bästa chansen till ett bättre liv. Alltså, det är mer än vad jag mäktar med. Livet är så hårt och kallt ibland. Tårarna rinner, mitt hjärta gör ont. Jag är rädd för världen. Rädd för att de onda ska ta över, rädd för att mista allt jag har, rädd för grymheten som släppts lös.
Hade jag trott på Gud så hade jag bett för de små barnens själar. Nu tänker jag på dem och hoppas att jag har fel. Hoppas att det finns en himmel där de har det bra. Men fan vet.
Det finns inga ord för detta. Detta stycke är skrivet endast för min egen skull. För att mitt hjärta höll på att brista. För att så många känslor bubblade upp och höll på att kväva mig. Så tack för att du lyssnade. ❤️
Caipirinha med döden.
Det är titeln på den senaste boken jag har läst (lyssnat på). De flesta böcker jag läst på senare tid har varit feel good-böcker med lyckliga slut. Kalla det en flykt eller överlevnadsstrategi men det är de enda böcker jag har orkat med.
Denna var annorlunda. Mörk, men inte deppig, djup men inte pretentiös. Jag fick lite att tänka på. Jag som tänker mig att döden är slutgiltig. När man är död, är man död och blir en del i naturens kretslopp genom att bli mat för maskar och kryp och därefter jord. Av jord är du kommen, till jord skall du åter varda, eller hur det nu är.
Nåväl, boken tar upp tanken kring nån typ av själavandring. Att vissa själar slumpas i nya kroppar medan andra är utvalda, speciella. Dessa speciella själar väljs ut med omsorg och placeras sedan i en kropp där Gud (eller vad man nu väljer att kalla det) tror att den kan göra stor nytta för mänskligheten. Dravel, har jag väl tänkt om detta innan och gör det kanske nu också men tanken på speciella själar är så oerhört tröstande att jag ändå inte kan låta bli att hoppas och tro, i alla fall litegrann, att det är så. Tanken på att de som tas ifrån oss "för tidigt" tjänar ett högre syfte, gör nytta och har ett bra liv någon annanstans känns som en stor mjuk kompress för mitt sargade hjärta. Tanken på att man kanske får möta sina kära igen, om än i en annan skepnad, är som kallt vatten på en hand som nyss bränts. Lindrade men samtidigt smärtsamt.
Nä, jag är inte frälst och tänker inte bli vare sig buddist eller hindu men jag tänker fundera på det här och för tillfället låta mig tröstas av tanken på själavandring. Om så bara för den korta stunden jag kan lura mitt riktiga cyniska jag.
Frågor.
Hur lever man i nuet?
Hur är man tacksam för det man har?
Hur mycket kan man älska en liten människa?
Hur slutar man oroa sig?
Hur överlever man en till synes oövervinnerlig sorg?
Hur tacklar man orättvisheten?
Hur blir man inte bitter?
Hur klarar man av att leva i den här världen?
Mvh
Tacksam för svar.
2014.
Jag ska inte skriva en lång årskrönika här utan bara dela med mig av några tankar och önskningar.
2014 var det bästa och värsta året i mitt liv. Att få bli mamma till Olle är helt klart det bästa. Tänk att vi har fått en sån underbar liten kille! Det är verkligen en gåva och jag är obeskrivligt lycklig över detta. Förlossningsdepression var ju inget vidare, det kunde jag verkligen ha varit utan men nu är jag på god väg ur den och de dåliga dagarna blir bara färre och färre. Snart är jag mig själv igen!
Det värsta var Beskedet. Att få veta att någon man älskar djupt och innerligt har en obotligt sjukdom skapar djupa hål i hjärtat och det gör ofattbart ont. Men vi försöker att leva i nuet och njuta av allt det goda som vi har i livet just nu, carpe fucking diem, liksom.
År 2015 ska innehålla mer kärlek. Det är mitt mål och min förhoppning. Jag ska umgås med människor som jag älskar och försöka vara en kärleksfull medmänniska. Kanske kan det sprida sig till andra? Jag hoppas det, för om det är något världen behöver så är det mer kärlek.
TACK till alla underbara vänner som har stöttat mig under året. Jag vet att jag har varit dålig på att höra av mig men ni ska veta att ni betyder så mycket för mig.
TACK min underbara familj för allt stöd och hjälp, utan er hade jag aldrig klarat det.
TACK min fina sambo som under 2015 kommer att bli min make. Hur skulle jag klara mig utan dig? Du är min klippa och du finns alltid där och tar emot mig när jag faller. Jag älskar dig.
❤️
Gott Nytt Kärleksfullt År!
❤️
Olles namnfest.
Jag blir helt varm och bubblig (och lite gråtig) inombords när jag tänker på hur många underbara människor som tycker så mycket om vår Olle. Igår på hans namnfest blev det så konkret och tydligt, kärleken bara flödade. En helt underbar dag och jag så glad och nöjd och tacksam för dagen.
Ett stort tack till alla som var med och bidrog till denna dag full så full av kärlek. Vi är oerhört glada och priviligierade över att ha er i våra liv.
Jag var ju lite darrig på rösten när jag läste min dikt som jag skrivit till Olle så här kommer den igen:
OLLE
så många vi är som har väntat.
Ett strålande ljus i mörkret du blev,
ett hopp för de som har kämpat.
Min kärlek till dig är oändlig,
likt rymden där stjärnorna bor.
Jag ska ska ge sig mitt allt, det lovar jag dig,
jag ska göra mitt bästa som mor.
Dina ögon är blå och din blick är så klar,
så oförstörd ännu av allt.
Jag vill alltid kunna skydda dig,
min älskade lilla männsikovalp.
Ditt skratt är det bästa ljudet jag vet,
det är som den ljuvaste sång.
Aldrig trodde jag väl detta,
när natten den åttonde kändes så lång.
Ditt leende lagar mig trasiga själ,
hur klarade jag mig någonsin utan?
På vår stormiga färd över livets hav,
är jag lycklig att ha dig på skutan.
Din fjuniga hjässa så tung på mitt bröst,
jag ger det en fjäderlätt kyss,
Det känns som du alltid varit hos oss men du kom faktiskt alldeles nyss. ❤️
Tacksam och rädd.
Befinner mig just nu i någon märklig känsla av tacksamhet och rädsla.
Känner mig så djupt tacksam och lycklig över allt som jag har i mitt liv och samtidigt helt skräckslagen över att förlora det.
Nej, jag vet att man inte kan gå omkring och vara rädd för att förlora någon/något varje dag. Och ja, jag vet att jag måste njuta av stunden och leva i nuet men det är banne mig lättare sagt än gjort.
Carpe fucking diem.
Stanna! Jag vill gå av!
Jaha, vi har haft lyckan att få ett barn som sover om natten. Nästan alltid. Så varför kan hans mor inte ta tillvara på denna lycka och sova?
För att min hjärna har satt igång och snurra. Tankarna skenar som en berg- och dalbana som löpt amok och jag vill inte vara med. Jag mår illa och har dödsångest och gråten i halsen och det enda jag vill är att den ska stanna så att jag kan gå av. Men det gör den inte. Den fortsätter och fortsätter och det enda jag kan göra är att krampaktigt hålla i handtaget och hoppas att jag inte trillar av.
Ett hav av känslor.
Sorgen i hjärtat, oron för framtiden, värmen av ett tandalöst leende, den svarta ledsamheten, saknade av en liten fluff, glädjen över vad jag har, känslan av otillräcklighet, den porlande lyckan, hålet av osäkerhet, den svajande självkänslan, det brinnande hatet, K Ä R L E K E N och den bittra orättvisan.
Aldrig förr har jag upplevt ett sådant stormande hav av känslor. Hur tusan ska jag kunna ro min lilla jolle i land?
HATA.
Hat är ingen bra känsla. Den förstör och förgör utan att vara speciellt produktiv. Jag försöker att inte hata eftersom jag hellre lägger min energi på andra saker. Men just idag hatar jag. Just idag hatar jag CANCER. Jävla, fula, äckliga, orättvisa sjukdomsjävel. Fy fan, vad jag hatar dig idag! Imorgon ska jag återgå till att hata dig mer passivt men idag vill jag säga dig: "Du är det vidrigaste jag vet, du för med dig så mycket olycka och sorg och bara att skriva ditt namn gör mig illamående. Från djupet av min allra mörkaste vrå i själen så hatar jag dig, ett glödande fräsande hat som aldrig kommer slockna".
Lägesrapport.
Lustan att skriva saknas men jag vet att många tänker på mig och undrar. Det känns fint att ha så många i min omgivning som tar sig tid att skänka mig en tanke eller två. ❤️ Till er vill jag bara säga att jag mår mycket bättre. Jag ska inte ljuga, det är fortfarande tufft men det blir fler och fler bra dagar och färre och färre dåliga. Så ungefär är det just nu och fler braiga dagar ska det bli. Sådetså.
Upp.
Ja, efter den där helvetesdagen har det sakta, sakta blivit bättre. Jag har liksom förstått vad som hjälper mig. När jag är där nere i brunnen så måste jag tvinga mig uppåt. Långsamt tvingar jag benen upp på metallstegen som finns på brunnens vägg och börjar klättringen uppåt. I verkligheten innebär detta att jag åker och handlar fast jag inte vill. Att jag skriver om mitt mående i bloggen. Att jag sms:ar med vänner och försöker beskriva hur jag mår. Att jag gör upp planer som jag inte alls är sugen på men vet är bra för mig. Allt detta hjälper mig uppåt. Att Olle sen är en ganska nöjt barn och dessutom har bestämt sig för att mamma är ganska kul igen, har ju också hjälpt till.
Jag har så många som jag vill tacka. Så många som jag vet tänker på mig och inte vill något annat än att jag mår bra. Jag är nog inte världens bästa vän just nu men ni ska veta att jag verkligen uppskattar all omtanke som jag får via bloggen, sms eller fb. Det värmer mitt hjärta även på helvetesdagar!
Min fina sambo hjälper mig så mycket med peppning, kramar, samtal och jag märker hur han verkligen anstränger sig för att finnas där för mig. Det känns så himla fint och tryggt. Jag älskar dig högre än himlen och jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig. ❤️
Min lillasyster är ett (och har under hela tiden varit) fantastiskt stöd. Jag tänker ofta på hur jag skulle ha klarat mig utan henne. Inte alls, blir svaret. Jag blir så oerhört glad i mitt hjärta när jag ser hur god hand hon har med Olle (trots att hon inte tycker om barn, hon tycker bara om Olle) och hur glad och nöjd Olle är i hennes omvårdnad. Oslagbart! ❤️
Fina Sara - nästan varje dag får jag ett omtänksamt sms där hon frågar hur jag mår. Och hon vill verkligen veta, hennes ord är inga tomma artighetsfraser utan varma omtänksamma ord från hjärtat. Så oerhört glad att du finns i mitt liv! 💗
Jeanette - så viktig du är för mig! Alltid goda råd att dela med dig av när jag hittar något nytt att noja för. Stöd och peppning i min nya roll som mamma och jag vet att du finns där vid min sida. Oavsett vad.
Mamma - mamma är ju mamma, alltid. Jag vet att du oroar dig för mig men det behöver du faktiskt inte göra. Jag har så fina vänner här som hjälper mig men du ska veta att jag känner din omsorg och kärlek trots att det bland känns som om vi är alldeles för långt från varandra. Älskar dig. ❤️
Det finns många fler som förtjänar att omnämnas här. Släktingar, vänner och kollegor som är ett stort och varmt stöd. Men det får räcka såhär för den här gången. Jag tror att ni vet vilka ni är, all kärlek till er. ❤️
Goa ben.
Till er. ❤️
Till er som tänker på mig, oroar er för min skull, peppar mig, kramar mig, ringer till mig, skickar sms till mig, bjuder in mig, skriver till mig och bara är allmänt underbara, vill jag bara säga TACK!
Tack för att ni orkar med mig, tack för alla sms, tack för alla kramar och telefonsamtal, tack för alla omtänksamma ord och tack för att ni finns! Utan er skulle jag aldrig klara det.
Ta åt er, ni vet vilka ni är. ❤️
Ner.
Denna veckan har innehållit många bra dagar. Dagar då allt flutit på bra, Olle har varit glad för det mesta och jag har kunnat trösta honom när han varit ledsen. Mammasjälvförtroendet växer!
Men så kommer en jävla skitdag. När inget funkar. När jag känner att jag kan ju fan ingenting. Jag kan inte amma mitt barn (nu får han inte ens bröstmjölk längre), jag kan inte föda barn utan att bli deprimerad, jag kan inte ta hand om honom på ett bra sätt, jag kan inte vara glad och uppskatta mitt barn. Nä, det är nog bättre om jag inte är kvar här. Att jag åker iväg någonstans där jag inte förstör något. Olle verkar ju ändå uppskatta sin pappa mest (stora leenden och skratt till pappa, eventuellt små leenden till mig) så han klarar sig säkert bra utan mig. Det är som om jag faller ner i en brunn. Ner, ner, ner. Förbi alla utsträckta armar och skyddsnät, det går inte att stoppa mig. Sen står jag där nere i mörkret och tittar upp mot det lilla ljuset och önskar att någon kunde hissa upp mig i en hink.
Ja, jag vet att det är självömkande och ynkligt men det är fan jobbigt det här! Jag VILL ju vara glad, vissa dagar är det bara så förbannat svårt!
Genus.
Ojojoj, detta svårpratade, minerade område, nu ska vi se om jag kan få fram min åsikt utan att trampa någon på tårna. Jag försöker mig på klädfrågan.
Olle är snart 3 månader, han har storlek 62/68 i kläder. Jag har köpt kläder till honom på Lindex, Kappahl, Åhléns och Tradera. På alla dessa ställen är kläderna uppdelade i en flickavdelning och en pojkavdelning. Eventuellt finns det ngn liten "neutral" avdelning för precis nyfödda men annars så är det separerat. Sa jag att Olle är snart 3 månader? Det vill säga, he don't give a rats ass om sina kläder. Helst vill han inte ha några kläder på sig alls, i bara blöja är det bästa - tacksåmycket, tycker Olle. Om jag sätter på honom en rosa eller blå body påverkar alltså inte honom (mer än att han inte vill ha någon av dem på sig), utan oss, hans omgivning.
Jag kommer under Olles uppväxt att jobba för att han inte blir förvägrad något p.g.a att han är en pojke. Alltså inte utesluta möjligheter, färger, intressen o.s.v för att han är en pojke utan ge honom tillgång till allt. Att ge både pojkar och flickor samma möjligheter, att inte utestänga något endast p.g.a deras kön, det är det jag tycker att vi måste bli bättre på. Olle kommer alltså att få ha på sig blåa kläder med bilar på men också rosa kläder med regnbågar..typ.. Fattar ni vad jag menar? Uteslut inte regnbågar för att han är pojke, ge honom samma möjlighet att tycka om regnbågar och enhörningar som lastbilar och traktorer.
Möjligheter istället för begränsningar!
Jag blir ledsen och faktiskt rätt arg när jag ser hur uppdelat det redan är i affärerna. Det är ju knappast så att det behöver vara uppdelat p.g.a någon speciell kroppsform, än så länge är väl de flesta bebisar bara små och mer eller mindre runda. Jag märker också hur jag själv automatiskt tittar mer på kläder i "pojkfärger". Så trist att upptäcka sådant om sig själv men egentligen inte så konstigt med tanke på hur samhället ser ut idag. Jag försöker iaf vara medveten om det och klä Olle i alla vackra färger (nu kommer han antagligen ha väldigt lite lila kläder på sig då jag inte tycker om lila och det kanske är elakt men jag kan helt enkelt inte med det! Har ju dock två mostrar som älskar lila, i olika nyanser, så han kanske har goda möjligheter att få illa kläder ändå och slippa men för livet).
När jag surfar på Tradera så blir jag så provocerad när folk skriver i annonser typ "sötaste bodyn till lilltjejen". Då får mina händer ett eget liv och formulerar ett mail till säljaren där jag skriver att jag hade tänkt köpa bodyn till min son men att jag inte är säker på att jag får det då säljaren specifikt vill att en tjej ska ha den. Sen skickar jag aldrig iväg mailet. Men jag kanske gör det, snart..
Så, lite så tänker jag. Frågor på det?
Bättre.
Ja, sakta men säkert blir det bättre. Min fina sambo har varit hemma mer och jag har blivit sjukskriven 50 % för förlossningsdepression. Jag har fortsatt kontakt med psykolog och jobbar på att bli bättre på att be om och ta emot hjälp. Jag vill ju gärna klara allt själv, har väldigt höga krav på mig själv och känner en enorm press från omgivningen av alla "borden" och allt som alla andra klarar av utan hjälp. Men, som sagt, jag jobbar på det och det går framåt.
Så, så är det just nu. ❤️
Förlossningsberättelse, del 2.
Här följer den spännande (?) fortsättningen...
Människor väller in i salen. Jag upplever det som att det är ungefär 25 personer runt omkring mig, min sambo hävdar att det kanske var 5. Jaja, iaf försöker de prata med mig igen, berätta vad de ska göra och vad de förväntar sig att jag ska göra. Jag är helt övertygad om att detta inte kommer att gå vägen. Jag orkar helt enkelt inte men tänker att det märker de väl snart då ingen frågat mig vad jag tycker om detta tilltag. Läkaren sätter sugklocka, en barnmorska står bredvid mig och förklarar att hon kommer att trycka på min mage och jag får värkstimulerande dropp och order om att säga till när det kommer en värk.
Eftersom jag är en väluppfostrad flicka gör jag som jag blir tillsagd. Efter första värken med tryck på magen och tydligen ordentligt drag med sugklocka (enligt sambo tog den lilla spenslige barnläkaren i för kung och fosterland) så känner jag till min förvåning att det faktiskt rör sig ordentligt där inne. Blir återigen tillsagd att säga till när nästa värk kommer samt så säger läkaren (i ett försök till pepp?) att jag faktiskt måste ta i för det är ingen annan som kan föda det här barnet. Alltså, om det hade funnits någon typ av tillhygge i närheten hade hans säkerhet varit i fara kan jag meddela. Nåväl, ny värk, tryck på magen, drag och press och till min förvåning känner jag som ett plopp och en oerhörd lättnad. Huvudet är ute! Jag frågar om den mår bra och får det fantastiskt pedagogiska svaret - det vet vi inte än. GAH! Ytterligare en värk med tryck, drag och en krystning i hästväg känner jag hur han kommer ut.
01.06 - Efter bara någon sekund hörs skrik och den lättnaden var så total. Det är ÖVER, smärtan är borta och Bullen skriker. Gött. KAN JAG FÅ SOVA NU, TACK? Men nejdå, nu ska det pressas ut moderkakor och annat slem och skit och dessutom ska de hålla på och sy och greja där nere. De håller upp Bullen, säger att det är en pojke. Grejar med honom lite men är snabba med att lägga honom på mitt bröst. Jag tittar på mitt lilla barn. I nio månader har denna lilla krabat bott inuti mig och nu träffas vi äntligen! Känslan är... ingenting. Jag känner ingenting förutom att jag mest av allt vill sova. Eller jo, någon slags lättnad men annars bara en oerhörd trötthet. Låtsas såklart att jag är lycklig och försöker intresserat titta på den lilla krabaten som ligger där så varm och tufsig på mitt bröst. VARFÖR känner jag inte total lycka? Ska jag inte gråta lyckotårar och känslorna i mitt hjärta, ska de inte bara svämma över? Men nä, jag känner mig nästan bedövad. De håller fortfarande på att sy där nere, jag ligger obekvämt och jag vill SOVA!
Vi fick vänta 8 timmar innan vi fick komma till BB och alltså ett rum med sängar! Under den här tiden hade vi försökt få till amningen men hur lätt är det när både barn och mamma är utmattade och nog mest av allt inställda på att sova? Man blir ju inte precis mindre stressad och trött av att få amningspressen lagd på sina axlar. Som om jag inte redan kände mig som en dålig mamma utan känslor, nu kunde jag inte amma heller.
Den här bedövade känslan höll i sig länge. Alltså inte timmar, utan dagar, veckor. Varför kände jag inte den här oerhörda lyckan? Älskar jag inte mitt barn? Varför känner jag inget? Många var de frågor och funderingar som stormade runt i huvudet under den första tiden.
NU, sju veckor senare, kan jag uppriktigt säga att jag faktiskt älskar mitt barn och att det var värt all smärta för att få honom. Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tittar på honom och ibland blir jag så rädd för att mista honom att jag börjar lipa. Jag har fått bra hjälp från vården, stöd från både BVC och MVC och kontakt med psykolog. Jag är glad att jag vågat berätta om mina känslor (eller frånvaron av dem) och fått det proffsiga bemötandet som jag fått. Det har varit, och är fortfarande, tufft och det har tagit tid men nu är jag inte bedövad längre och jag är på rätt väg!
Tack för att ni tog er tid att läsa! ❤️
Ny i världen.
Mys med trött mamma.
Förlossningsberättelse, del 1.
Det ska man tydligen skriva. En del saker är skriva utifrån min journal och min sambos utsaga då jag var rätt väck under vissa perioder. Den är rätt detaljerad och mina tankar och känslor finns med hela tiden. Jag funderade länge på om jag skulle lägga ut den här då det är något väldigt personligt och intimt men kände att jag vill dela med mig. Kanske kan min berättelse hjälpa någon? Kanske hjälper det mig att få dela med mig? Eller inte kanske, jag vet att bloggen hjälper mig. Tack för att ni orkar läsa! ❤️
Fina naglar är viktigt när man ska föda.
05.00 - vaknar och har typ mensvärk. Nu börjar det, tänker jag men somnar om.
06.30 - vaknar och går på toa. Har fått en blödning. Har lite mer ont nu och kan inte somna om. Väcker Sambon och säger "idag får vi nog träffa Bullen". Sambon ser helt förvirrad ut och mumlar något i stil med "Va? Vadå? Har du ont?"
Efter detta börjar sammandragningarna bli mer smärtsamma och jag använder TENS-apparaten flitigt. Försöker äta men mår illa, försöker vila istället.
14.00 - ringer förlossningen då jag inte känt några fosterrörelser under dagen. Får (lite motsträvigt) komma in på en kontroll.
16.00 - Väl där blir jag kopplad till en CTG-apparat som visar att hjärtat på bebisen slår så fint och att jag är öppen 4 cm. Vi får också veta att det är många bebisar som ska födas idag och att det är lite dåligt med rum. Oj, va tryggt det känns. Sammandragningarna blir mer intensiva och smärtsamma och TENS-apparaten börjar kännas onödig.
18.00 - vi får komma till förlossningsrummet där det finns ett badkar. Jag får bada! Underbart skönt! Sambo är med och spolar varmt vatten på ryggen när värkarna kommer. Efter ett tag börjar jag med lustgas, även det i badet. Detta var helt klart bästa tiden under förlossningen. Jag får gå upp ur badet efter en timme då bebisens puls ökat, antagligen för att jag badar men de ville kolla iaf. När jag varit uppe en stund lugnar sig pulsen och jag får bada igen.
20.00 - får en annorlunda värk och kallar på BM. Hon kommenderar upp mig ut badet och säger att det kan ha varit vattnet som gått. Värkarna börjar bli riktigt smärtsamma och jobbiga nu.
Efter kanske några timmar med smärtsamma och täta värkar föreslår BM en EDA-bedövning, alltså en ryggmärgsbedövning. Jatack, säger jag i min smärtdimma. En narkosläkare kommer och försöker prata med mig och få mig att svara på massa idiotiska frågor, jag har ingen aning om vad jag svarar men till slut får jag bedövningen iaf. Under den här perioden kommer jag inte ihåg så mycket. Jag hade ont på höger sida av magen hela tiden vilket gjorde att jag inte orkade röra mig trots att jag inte låg bekvämt, jag hade täta, mycket smärtsamma värkar, jag var väldigt varm och svettig, jag hade svårt att fokusera och fästa blicken och jag var yr av lustgasen. Ingen trevlig period alls.
22.00 - här avtog värkarna något och bedövningen började ta. Den satte sig kanske inte precis på rätt ställe med den tog de värsta topparna på värkarna och jag fick "vila" (haha) lite. De värkar som kommer är dock väldigt kraftiga och gör ont. Jag känner att jag inte orkar mer och vill mest av allt gå hem. Efter ett tag (en timme? två?) går Bullens syremättnad ner och de kallar in en läkare. Han säger att det är på gränsen till ok och vill vänta i en kvart för att se om det blir bättre. Blir det inte bättre så blir det akut kejsarsnitt. Hurra och halleluja, tänker jag. Söv ner mig och ta ut ungen för jag orkar inte mer! Efter en kvart (antar jag, men vad vet jag?) kommer han tillbaka och provet är lite bättre men han säger att det får bli kejsarsnitt ändå. DEN LÄTTNADEN jag kände alltså, obeskrivlig. Samtidigt en liten, liten besvikelse. Har jag kämpat här i flera timmar förgäves? Haft ont så inåttahelvete och så ska jag inte få trycka ut ungen? Det var väl ungefär de tankarna som virvlade runt och jag hör läkaren säga något om en sista titt. Han säger något om spina, ber barnmorskan kolla och säger sedan "vi gör ett försök med sugklocka". NEEEEEEEEEJ!!!!! JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE MER!!, skriker jag inte. Men tänker så, inombords.
To be continued...
Dagen-innan-tjockis
Fina naglar är viktigt när man ska föda.
Den känslan.
Ni vet när man har gått hemma i myskläder som luktar lite svett hela dagen och sen ska åka och handla och man måste snofsa till sig lite och tänker okej jag går upp och byter byxor men sen får se att man har ett ombyte kläder här nere som man egentligen tänkt slänga i tvätten men om man tar på sig det istället så slipper man gå upp på övervåningen.
Lite den känslan är det idag
Partiell sfinkterruptur och annat mysigt.
Känsliga läsare varnas. Detta inlägg kommer att handla mycket om mitt underliv, både fram och bak, hela tjofaderängen, så vill du inte ha denna info om mig, sluta läs NU.
När Olle föddes fick vi lite hjälp av en sugklocka (det kommer en förlossningsberättelse snart). Detta innebar att det på slutet gick väldigt fort, kroppen hann inte med att anpassa sig och därmed fick jag en ruptur, från vaginan till ringmuskeln. Jag sprack, helt enkelt. Inte så konstigt kan jag tycka när man klämt ut en unge med ett huvudomfång på 35 cm.
Igår var det iaf dags för efterkontroll av min partiella sfinkterruptur. Detta innebär alltså kontroll av ringmuskelns återhämtning vilket i sin tur innebär att ngn kör in ett finger i rumpan på dig och görar runt lite för att känna att allt känns bra och därefter ber dig knipa. Japp, inga konstigheter.
Jag fick träffa en mycket bra sjukgymnast som noga och metodiskt berättade vad hon skulle göra, hur jag kunde förvänta mig att det skulle kännas och varför det var viktigt att göra det. När hon petat klart i min bak och berömt mig för min fantastiska knipförmåga tar hon av sig latexhandsken med en snärt och frågar: "Vill du att jag gör en vaginal undersökning också?" Varpå jag svarar: "Ja tack, det får du gärna göra". Alltså, jag kände väl att det kanske blev lite väl hurtigt svar. Gärna? Nä, inte så väldigt gärna, det är ju inte så att jag gillar när någon främmande människa rotar runt där nere. Men jag ville vara artig och eftersom jag hade fått en ruptur även där så ville jag ju gärna (ja gärna!) veta hur läkningen såg ut där.
Tänk att man kan bli så mallig över knipförmågan i underlivet. 😊
En enkel graviditet.
Jag hade en enkel graviditet. Jag mådde ganska bra, fick inte alltför mycket krämpor, kunde fortsätta jobba och gjorde det mesta i hemmet som jag gjort innan. Om man frågar mina kollegor och vänner så tycker nog de flesta att jag var ganska mycket som vanligt (kanske lite tröttare och aningen mer lättirritetad). Dock är det ju en påfrestning att vara gravid, även om den är enkel, tillåt mig nu att punkta ner mina enkla besvär:
- trög i magen/förstoppad sedan dag ett
- hemorojder (inte kul!!)
- bristningar
- åderbråck (å här snackar vi inte några små blå streck utan bråck!)
- trötthet
- svullna händer/fötter
- foglossning
- tinnitus
- acne
- halsbränna
Bristningarna, åderbråcken, tinnitusen och i viss mån acnen stannade ju dessutom kvar även om graviditeten nu är avslutad.
Övriga saker som var jobbiga: sova, äta, andas. Iaf i slutet av graviditeten.
Är detta gnäll? Ska jag inte bara vara tyst och tacksam? Tacksam - jo absolut, tyst - NEJ! Jag är otroligt tacksam och medveten om hur lyckligt lottad jag är som har haft möjligheten att få bära ett barn och känna hur det utvecklas inuti mig, vilken grej liksom! Men varför får man inte berätta att det faktiskt är jobbigt att vara gravid också? För det är jobbigt, trots att man har en "enkel" graviditet. Det är liksom okej att prata om illamående och trötthet, men det är ju så otroligt mycket mer saker som händer.
Anledningen till att jag funderar över detta är nog att jag kände en väldig press över att inte bli sådär "gravidgnällig". Jag ville klara av allt jag gjorde innan, jag ville inte begränsas av magen eller mina krämpor och jag ville inte erkänna att jag var trött eller hade ont. Jag skulle vara stark och inte ta emot någon hjälp! När jag ändå var tvungen att inse mina begränsningar såg jag det som en svaghet och ett nederlag och tyckte att jag var dålig. Tänk om jag bara kunde ha tänkt "nä, men min kropp håller på att skapa ett barn här såatte.."
Jag vet inte vart jag vill komma med detta riktigt. Be om ursäkt till de i min närhet som varit gravida men som jag inte uppmärksammat? Visa min respekt för alla kvinnor som någon gång varit gravida? Upplysa omvärlden om att gravida kvinnor förtjänar respekt, inte daltande och medlidande utan respekt?
Eller kanske är det bara en förklädd hyllning till mig själv för att jag klarade av det?
Ja, kanske.
