Fel, fel, fel.

Ett litet barn med små knubbiga fingrar. Fingrar som aldrig mer ska greppa sin mammas finger eller peta på sin mjuka mage. Ett litet barn med en mörk kalufs som aldrig mer kommer att rufsas om i vinden. Ett litet barn vars ben aldrig mer kommer springa, vars mun aldrig mer kommer le, vars ögon aldrig mer kommer att glittra. Ett barn uppspolat på land. Hör ni hur sjukt der låter? År 2015 spolas döda barn upp på land? DÖDA BARN SPOLAS UPP PÅ LAND! Tänk bara tanken: Det kunde varit mitt barn. Hjärtat blir iskallt. 

Tänker på de föräldrar som tagit beslutet. Beslutet att sätta det de älskar mest på en båt som de tror är den bästa chansen till ett bättre liv. Alltså, det är mer än vad jag mäktar med. Livet är så hårt och kallt ibland. Tårarna rinner, mitt hjärta gör ont. Jag är rädd för världen. Rädd för att de onda ska ta över, rädd för att mista allt jag har, rädd för grymheten som släppts lös. 

Hade jag trott på Gud så hade jag bett för de små barnens själar. Nu tänker jag på dem och hoppas att jag har fel. Hoppas att det finns en himmel där de har det bra. Men fan vet. 

Det finns inga ord för detta. Detta stycke är skrivet endast för min egen skull. För att mitt hjärta höll på att brista. För att så många känslor bubblade upp och höll på att kväva mig. Så tack för att du lyssnade. ❤️ 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0