Himlagrisen

En enkel graviditet.

Jag hade en enkel graviditet. Jag mådde ganska bra, fick inte alltför mycket krämpor, kunde fortsätta jobba och gjorde det mesta i hemmet som jag gjort innan. Om man frågar mina kollegor och vänner så tycker nog de flesta att jag var ganska mycket som vanligt (kanske lite tröttare och aningen mer lättirritetad). Dock är det ju en påfrestning att vara gravid, även om den är enkel, tillåt mig nu att punkta ner mina enkla besvär:

- trög i magen/förstoppad sedan dag ett

- hemorojder (inte kul!!)

- bristningar

- åderbråck (å här snackar vi inte några små blå streck utan bråck!)

- trötthet

- svullna händer/fötter

- foglossning

- tinnitus

- acne

- halsbränna

Bristningarna, åderbråcken, tinnitusen och i viss mån acnen stannade ju dessutom kvar även om graviditeten nu är avslutad.

Övriga saker som var jobbiga: sova, äta, andas. Iaf i slutet av graviditeten. 

Är detta gnäll? Ska jag inte bara vara tyst och tacksam? Tacksam - jo absolut, tyst - NEJ! Jag är otroligt tacksam och medveten om hur lyckligt lottad jag är som har haft möjligheten att få bära ett barn och känna hur det utvecklas inuti mig, vilken grej liksom! Men varför får man inte berätta att det faktiskt är jobbigt att vara gravid också? För det är jobbigt, trots att man har en "enkel" graviditet. Det är liksom okej att prata om illamående och trötthet, men det är ju så otroligt mycket mer saker som händer. 

Anledningen till att jag funderar över detta är nog att jag kände en väldig press över att inte bli sådär "gravidgnällig". Jag ville klara av allt jag gjorde innan, jag ville inte begränsas av magen eller mina krämpor och jag ville inte erkänna att jag var trött eller hade ont. Jag skulle vara stark och inte ta emot någon hjälp! När jag ändå var tvungen att inse mina begränsningar såg jag det som en svaghet och ett nederlag och tyckte att jag var dålig. Tänk om jag bara kunde ha tänkt "nä, men min kropp håller på att skapa ett barn här såatte.."

Jag vet inte vart jag vill komma med detta riktigt. Be om ursäkt till de i min närhet som varit gravida men som jag inte uppmärksammat? Visa min respekt för alla kvinnor som någon gång varit gravida? Upplysa omvärlden om att gravida kvinnor förtjänar respekt, inte daltande och medlidande utan respekt? 

Eller kanske är det bara en förklädd hyllning till mig själv för att jag klarade av det? 

Ja, kanske.

Jag tycker att det är härligt att få höra sanningen. Tycker man mest får höra hur fantastiskt allt är att vara gravid, så kanske man får en chock sen. Nä bra sagt och att du är så pass ärlig över hur graviditeter ser ut för de flesta kvinnor med allt vad det kan innebära. Kram på dig

Ja,så är verkligheten ! Men resultatet blev ju bra, en så snygg kille det blev!! Söt o go o allt. Och man får lov att gnälla under graviditeten och efteråt också. Vi kvinnor ska ju alltid vara så himla duktiga. Lycka till med allt nu , och snart kommer jag ner och är hos er några dagar , ska bli så kul.
Då ska du få lägga dig i badet med badbomber o oljor o njuta.

Kram

Herregud klaga på! Och nej, det är inte ens att klaga, det är att ventilera tycker jag! Jag känner preciiiiis som du, bet ihop för att inte vara tråkig och besvärlig! Och det är så dumt att man ska behöva gå runt och känna så när det faktiskt byggs ett barn inom en som du säger. Även när bebis är ute så är det ju massa nytt med både ens kropp och sinne som man nu ska lära sig att hantera och leva med, hur små de än kan verka i jämförelse med annat. Så en hyllning till dig, wiiihoooo och snyggt jobbat Blomkvistan! <3

Heja Himlagrisen!
Jag har bara fått uppleva graviditeter vid sidan om och är fullt nöjd med det. Anser (och inser än mer efter din korta beskrivning) att varje graviditet är makalös och att ni kvinnor är något utöver det vanliga i Världen.
Graviditeter är inte alltid så lyckliga och rosenskimrande direkt, utan fyllda av oro och spänningar.
Bilden visar i alla fall att det kan vara väl värt besväret ändå.

Kram
Matthias