Himlagrisen

Att ta svåra beslut är inte kul. Speciellt inte när man vet att andra kommer att bli arga/besvikna/ledsna.

Jag har nyligen beslutat mig för att sluta rida. För en hel massa orsaker. Främsta orsaken är att jag inte har råd, sen tar det också mycket tid, sen har jag också då och då ont i ryggen vilket inte blir bättre av ridningen och sen har jag också märkt att mitt intresse har svalnat. När jag tog mitt beslut tänkte jag ändå att jag på något sätt skulle vilja rida lite då och då. Islandshästturer eller kanske hitta något stall i närheten som behöver hjälp.

Jag läste i vår lilla lokala annonstidning att det var en tjej som sökte en medryttare till en islandshäst 1-2 ggr/vecka. Perfekt!, tänkte jag och ville ringa på en gång. Osäker på om det var ok att ringa kl. 08.00 la jag ner tidningen i väskan och tänkte ringa under dagen. Men nu sitter jag här och ifrågasätter om jag verkligen vill rida 1-2 ggr/vecka? Att ha det ansvaret? Att lägga den tiden? Och svaret är att jag nog inte vill det. Jag känner ett lugn när jag tänker på att jag "bara" kommer att vara bokad en gång per vecka efter sommaren (barngymnastik). I hela mitt liv (känns det som) har jag haft fullt upp med aktiviteter av olika slag. Gymnastik, klarinett, aerobic, orkester, volleyboll, trampett, barngymnastik, kör, ridning. Massa roliga saker men nu orkar jag inte mer! Jag behöver lugn och ro, jag behöver tid för huset och katten, jag behöver umgänge med sambo, jag behöver tid för ogräsrensning och promenader i skogen.

Så trots att det var kräksjobbigt att behöva säga detta till fina vännen/extrasystern/extramamman JDR så känns det rätt. Jag tror att jag behöver detta, lite lugn och ro. Och har jag fel så får jag väl helt enkelt börja igen! :)