Himlagrisen

När jag suttit ner på cykeln i cirka 3 sekunder så tänkte jag "AJ, jag vänder!" Mina sittben protesterade vilt (eller vilt och vilt men de gjorde fruktansvärt ont iaf). Jag och sambo var ute på en cykeltur i tisdags och mina sittben klarade visst inte av så täta motionsförsök. Ett tag funderade jag allvarligt på att vända men det kändes så mesigt så jag fortsatte. Efter ca 1,5 kilometer så gjorde det faktiskt inte så ont längre. Antagligen hade kroppen stängt av blodflödet till rumpan eftersom jag annars inte hade klarat av den smärta som skulle ha uppstått. I vilket fall som helst så trampade jag backe upp och backe ner. Solen sken, vinden var mjuk och ljummen och det susade i mina öron, det doftade av gräs och smultron, jaa, det luktade faktiskt smultron och livet var vackert. Jag försöker verkligen ta till vara på stunder som dessa, då mitt liv är så fantastiskt att jag knappt kan förstå det själv. Ikväll är jag lycklig ända in i själen, kommande jular ska jag inte önska mig saker, jag ska önska mig fler stunder som den här och vårda den på ett säkert ställe i hjärtat.