Plåt.

Nu tänker jag inte på henne så fort jag går in i köket. Jag ropar inte hejdå när jag går hemifrån. Jag hör inte längre hennes små ljud. Jag ser henne inte i varje hörn.

Men, varje gång jag skramlar med en plåt så tänker hjärnan "Nu blir hon rädd".  Det är inget jag kan kontrollera, hjärnan gör det automatiskt och jag kan inte hindra det.

Hon avskydde verkligen plåtskrammel.

Kommentarer
Postat av: sanna

Jag tycke det är bra att du gör det. Den lilla ninen förtjänar att kommas ihåg, pumsan :)

2009-05-21 @ 09:47:33

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0