Saknad.
Idag är det en månad sedan min lilla kaninis fick åka till kaninhimlen. Jag saknar henne.
Jag har tänkt mycket på henne. Inga glada tankar om alla roliga saker hon och vi har gjort utan bara på alla saker jag har gjort fel. Att jag har tvingat henne att åka bil rätt mycket trots att hon hatade det. Att hon flera gånger var ensam hemma alldeles för länge. Att jag inte rengjorde buren tillräckligt ofta. Att jag inte gav henne tillräckligt med uppmärksamhet medan hon fanns där. Alla dessa tankar plågar mitt samvete och nu är det för sent. Jag kan inte gottgöra henne på något sätt. Jag hatar att jag har gjort allt detta mot henne!
Några av er som läser tänker säkert "det var ju bara en kanin". Ja, det var kanske bara en kanin men det var MIN kanin och jag hade ansvar för hennes välmående! En annan sak som jag knappt törs tänka på är beslutet vi tog angående avlivning eller ej... Varför valde vi avlivning? Bäst för kaninen eller bäst för oss? Inget mer meck med att åka till veterinären, ingen oro angående hur operationen ska gå, ingen mer oro angående vad räkningen ska sluta på, inget fixande när man ska åka på semester. Jag vet att det låter hemskt men jag måste bara få ut alla mina tankar. Samtidigt som dessa tankar far runt i hjärnan finns den logiska delen av hjärnan som har andra argument. Kaninen var mycket nedsatt, åt inte frivilligt, drack inte frivilligt, skrek när man lyfte upp henne, var inte sitt vanliga "jag" alls, operationer är mycket riskfyllda även för helt friska kaniner, hon var ganska gammal... Trots detta kan jag inte släppa tanken på att jag på något sätt avlivade henne för att jag inte orkade oroa mig mer! Samtidigt kan jag inte tro att det är så för jag älskade min kanin och det gör fortfarande ont i hjärtat när jag inser att hon aldrig mer kommer att sitta på köksgolvet och ivrigt vänta på sin morot.
Usch, jag vet inte vad jag avslutningsvis ska säga om detta inlägg. Visst är det självömkan och ångest - ja, men också en otrolig saknad och sorg. Att ta beslut om liv eller död suger hästballe, helt enkelt.
Dessutom blir det inte alls något nytt jobb på måndag utan i augusti. Så nu ska jag göra något skitjobb som jag inte alls vill i två månader.
Detta är ingen rolig dag.
Stackars! Klart att de tankarna finns, o du måste ju tänka så att du får nånting klart för dig. Det är jobbigt att förlora någon eller något som betyder mkt för en, oavsett var det är.
Och det med jobbet suger!! Men håll ut systra mi! Älskar dig. Puss
Lilla vän!
Allt det där kännetecknar väl att du var världens bästa djurägare!
Det visar hur mycket du brydde dig!!
Operationer kan vara jättejobbiga att återhämta sig ifrån!
Jag tycker du gjorde det absoluta bästa för lilla Grå!
Skulle jag bli kanin så skulle jag lätt vilja bli din!
