Ett hav av känslor.
Sorgen i hjärtat, oron för framtiden, värmen av ett tandalöst leende, den svarta ledsamheten, saknade av en liten fluff, glädjen över vad jag har, känslan av otillräcklighet, den porlande lyckan, hålet av osäkerhet, den svajande självkänslan, det brinnande hatet, K Ä R L E K E N och den bittra orättvisan.
Aldrig förr har jag upplevt ett sådant stormande hav av känslor. Hur tusan ska jag kunna ro min lilla jolle i land?
HATA.
Hat är ingen bra känsla. Den förstör och förgör utan att vara speciellt produktiv. Jag försöker att inte hata eftersom jag hellre lägger min energi på andra saker. Men just idag hatar jag. Just idag hatar jag CANCER. Jävla, fula, äckliga, orättvisa sjukdomsjävel. Fy fan, vad jag hatar dig idag! Imorgon ska jag återgå till att hata dig mer passivt men idag vill jag säga dig: "Du är det vidrigaste jag vet, du för med dig så mycket olycka och sorg och bara att skriva ditt namn gör mig illamående. Från djupet av min allra mörkaste vrå i själen så hatar jag dig, ett glödande fräsande hat som aldrig kommer slockna".
Lägesrapport.
Lustan att skriva saknas men jag vet att många tänker på mig och undrar. Det känns fint att ha så många i min omgivning som tar sig tid att skänka mig en tanke eller två. ❤️ Till er vill jag bara säga att jag mår mycket bättre. Jag ska inte ljuga, det är fortfarande tufft men det blir fler och fler bra dagar och färre och färre dåliga. Så ungefär är det just nu och fler braiga dagar ska det bli. Sådetså.
Upp.
Ja, efter den där helvetesdagen har det sakta, sakta blivit bättre. Jag har liksom förstått vad som hjälper mig. När jag är där nere i brunnen så måste jag tvinga mig uppåt. Långsamt tvingar jag benen upp på metallstegen som finns på brunnens vägg och börjar klättringen uppåt. I verkligheten innebär detta att jag åker och handlar fast jag inte vill. Att jag skriver om mitt mående i bloggen. Att jag sms:ar med vänner och försöker beskriva hur jag mår. Att jag gör upp planer som jag inte alls är sugen på men vet är bra för mig. Allt detta hjälper mig uppåt. Att Olle sen är en ganska nöjt barn och dessutom har bestämt sig för att mamma är ganska kul igen, har ju också hjälpt till.
Jag har så många som jag vill tacka. Så många som jag vet tänker på mig och inte vill något annat än att jag mår bra. Jag är nog inte världens bästa vän just nu men ni ska veta att jag verkligen uppskattar all omtanke som jag får via bloggen, sms eller fb. Det värmer mitt hjärta även på helvetesdagar!
Min fina sambo hjälper mig så mycket med peppning, kramar, samtal och jag märker hur han verkligen anstränger sig för att finnas där för mig. Det känns så himla fint och tryggt. Jag älskar dig högre än himlen och jag kan inte med ord beskriva hur mycket du betyder för mig. ❤️
Min lillasyster är ett (och har under hela tiden varit) fantastiskt stöd. Jag tänker ofta på hur jag skulle ha klarat mig utan henne. Inte alls, blir svaret. Jag blir så oerhört glad i mitt hjärta när jag ser hur god hand hon har med Olle (trots att hon inte tycker om barn, hon tycker bara om Olle) och hur glad och nöjd Olle är i hennes omvårdnad. Oslagbart! ❤️
Fina Sara - nästan varje dag får jag ett omtänksamt sms där hon frågar hur jag mår. Och hon vill verkligen veta, hennes ord är inga tomma artighetsfraser utan varma omtänksamma ord från hjärtat. Så oerhört glad att du finns i mitt liv! 💗
Jeanette - så viktig du är för mig! Alltid goda råd att dela med dig av när jag hittar något nytt att noja för. Stöd och peppning i min nya roll som mamma och jag vet att du finns där vid min sida. Oavsett vad.
Mamma - mamma är ju mamma, alltid. Jag vet att du oroar dig för mig men det behöver du faktiskt inte göra. Jag har så fina vänner här som hjälper mig men du ska veta att jag känner din omsorg och kärlek trots att det bland känns som om vi är alldeles för långt från varandra. Älskar dig. ❤️
Det finns många fler som förtjänar att omnämnas här. Släktingar, vänner och kollegor som är ett stort och varmt stöd. Men det får räcka såhär för den här gången. Jag tror att ni vet vilka ni är, all kärlek till er. ❤️
Goa ben.
