Blä.
Idag har varit en dålig dag. Känslorna har åkt upp och ner och fram och tillbaka.
Tänk att en rörelse, en väl inövad rörelse att stoppa toalettdörren innan den stängs helt, kan göra så ont i hjärtat. Eller rättare sagt, en millisekund efter att man har utfört rörelsen då man inser att den numera är meningslös.
Jävla skit!
Skratt.
Igår skrattade jag. Hjärtligt och mycket. För ett par veckor sedan kändes det som att jag aldrig skulle kunna skratta och vara glad igen. Det var skönt att bli motbevisad. Ibland kan jag bara inte förstå hur jag kan ha så fina vänner som jag har.
Tack! ❤
Adjö älskade lilla Bubblan.
Idag har vi haft begravning för Bubblan. Det var jobbigt, fint, sorgligt, regnigt, jobbigt, gråtigt, fint och jobbigt. Att begrava sin älskade lilla gråa pälsboll är ju så definitivt och slutgiltigt men samtidigt på något sätt skönt. Nu är hon hemma hos oss igen och även om det är på ett sätt som jag aldrig önskat så vet jag var hon är och att jag kan gå och hälsa på henne när jag vill.
Vi begravde henne vid vår stenmur, under den krokiga tallen. Det är en fin plats och hon har gått många gånger på den där muren. Det kändes så hårt att stoppa ner hennes lilla fina träurna i ett smutsigt hål så vi virade in urnan i hennes rosa fleecefilt som hon brukade ligga på i fönstret i trappan. Hon fick också med sin älskade lilla leksaksmus som nästan inte har någon päls kvar pga intensivt lekande. Sen tackade jag henne för all glädje och alla skratt hon har gett oss och sa adjö. När jag skriver detta så rullar tårarna nerför mina kinder och det känns som om hjärtat ska gå sönder. Älskade, älskade lilla katt, om du bara visste hur mycket glädje du har gett mig och hur stor min sorg och saknad är!
Vila nu i frid, Bubblan. Jag hoppas så innerligt att du har det bra där du är och slipper ha ont.
Jag kommer aldrig att glömma dig. ❤
Tacksam.
Det är svårt att vara tacksam just nu. Känslan av orättvisa cirkulerar mycket i mitt huvud och jag är nog lite bitter för tillfället. Som tur är så har jag så himla många kloka människor omkring mig. Min lillasyster skrev så ett så bra inlägg på sin blogg om tacksamhet (
http://minxx.blogg.se/2013/december/vila-i-frid-bubblis.html) och jag försöker tänka så. Att jag är tacksam över alla dagar jag fick med Bubblan.
Det var även idag mycket jobbigt att komma hem utan att bli mött av en glad katt. Men idag tänkte jag på hur mycket glädje Bubblan har skänkt mig "bara" genom att komma och möta mig när jag kommer hem från jobbet. Oavsett om jag har varit arg, ledsen eller trött så har jag blivit glad när Bubblan har kommit. Jag har tagit upp henne i famnen och tvångsmyst lite, eller klappat henne under hakan en stund, eller gett henne en puss på huvudet. Tänk vad många leendet det blir på fyra år! Och vem kan undvika att le när man ser en sötkorv?
Smärta x 2.
Jag överlevde första dagen på jobbet. Lipade bara två gånger. Det får väl vara godkänt.
Att komma hem till huset efter jobbet gjorde precis lika ont i hjärtat som jag anat. Ingen Bubbla som mötte mig ute och ingen som satt precis innanför dörren och laddade för att springa ut. Saknaden går inte att beskriva. Jag ser henne överallt.
Idag har jag dessutom också ont i käken. Eller ja, någonstans i munområdet. Efter en sömnlös och smärtsam natt åkte jag till tandläkaren. Han konstaterade att det var en visdomstand på väg upp och att jag fick borsta ordentligt och ta värktabletter. Tack så mycket men värktabletterna biter inte och det gör ont från tanden, ut i kinden/käken och upp i örat.
Ja, idag tycker jag faktiskt lite synd om mig själv.
En sötkorv.
En surkorv. Så här ser jag för övrigt ut på mitt passfoto. Typ.
No name.
Visste inte vad jag skulle skriva som rubrik idag. Det är så mycket olika känslor som rusar runt i kroppen. Sorg, skuld, saknad, skam, oro och så lite glädje mellan varven. Idag har vi varit ute och grejat lite. Jag har bl.a rengjort Bubblans toalett. Jobbigt men också lite skönt att få stå ute i trädgården med diskborste och gno medan tårarna rinner och blandas med regnet.
Jag har också upptäckt det jobbigaste stället i huset - soffan. När vi sitter och tittar på TV, så sneglar jag ideligen mot gästrummet i hopp om att höra en duns från när Bubblan hoppar mer från sin säng och sedan små tassande steg och till sist ett litet huvud som sticker ut och plirar på oss. Som jag saknar det!! Trots att jag är brutalt medveten om att det aldrig mer kommer att ske så kan jag liksom inte sluta snegla och hoppas.
Jag kan för övrigt inte förstå att jag ska börja jobba imorgon. På ett sätt tänker jag att det är bra att jag kommer hemifrån men på ett annat sätt undrar jag hur jag ska kunna möta och bry mig om andra människors bekymmer. Men det lär väl visa sig imorgon.
Tack.
Min sorg, min saknad och min skuld. Alla känslor som jag uttrycker här i bloggen är egocentriska. Jag skriver om hur jag känner och upplever saker och ting.
Tro inte att jag för den skull inte uppskattar er som läser och kommenterar. Som orkar sms:a och fråga hur det går, som bara finns där och stöttar när man behöver, som skickar en vänlig och omtänksam hälsning på fb, som ger mig en kram utan att behöva förklara varför och som säger att dörren alltid står öppen för mig/oss. Jag är så glad och tacksam för att jag har er i min omgivning.
Ett extra varmt tack till min familj som har ställt upp så otroligt mycket för oss. Jag vet inte ens hur jag med ord ska kunna förklara hur mycket jag älskar er! ❤
Skuld.
Bakom den stora sorgen börjar nu skulden komma och tränga sig på. Med hög röst deklarerar den att vi tog fel beslut och avlivade Bubblan utan orsak. Den meddelar också att Bubblan är ledsen och arg på oss och dog oförstående över hur hennes två omhändertagande kunde göra så här mot henne.
Hur tacklar man dessa tankar?
Jag vill ju bara ha henne tillbaka!
2014.
2014 kommer att bli ett bra år. Det bara måste bli ett bra år. 2013 har inte varit helt igenom kass men med tre begravningar, älskade personer som blivit sjuka, jobbigt jobb och slutligen Bubblan som fick lämna oss så lämnar jag gladeligen 2013 bakom mig och ser fram emot ett bättre 2014.
Tänk att jag aldrig kommer att få uppleva detta igen. Mitt hjärta går sönder, saknaden är enorm. Älskade lilla Bubbla.
Tyst.
Hur kan det bli så tyst efter saknaden av en liten katt? Hon jamade nästan aldrig eller hade andra läten för sig men tyst är det ändå. Ingen som kommer tassande när man går upp, ingen som lägger sig på köksgolvet och rullar för att få frukost, ingen som kommer och kollar läget när man tittar på TV, inget klösande på pelaren, inget sånt där plinkljud från när hon äter torrisar, hela huset känns så tomt.
Usch, jag vill ha henne tillbaka! NU! Hon fattas mig!!
Den oerhörda saknaden.
På årets näst sista dag fick vi säga adjö till vår älskade Bubbla. Hon var så medtagen idag när vi kom till sjukhuset att vi inte alls kände igen vår katt. De tog blodprov på henne (då kände vi igen henne lite för hon morrade på sköterskan) för att kolla om dessa två dagar med dropp och medicin hade lyckats sänka kreatinvärdet. Den 23:e hade hon 836 (normalt är max 140), 28:e hade hon 500, den 29:e åter uppe i 800 och idag låg det på 1100. Då tog vi beslutet att låta henne somna in. Hon har kämpat i tio dagar med kräkningar, illamående och ont i njurarna och då de senaste dagarna med dropp och medicin inte gjorde ngn nytta kände vi att nu får vi sluta.
Att ta beslutet kändes rätt men det betyder inte att det var lätt. Mitt hjärta är fullt med sorg och gråt. Det känns som om hela jag ska gå sönder och jag vet inte vad jag ska göra
Min största önskan är att Bubblan har det bra där hon är nu och att hon under den här perioden inte har plågats. Jag önskar också att hon känner att hon är oerhört älskad och saknad och att ingen någonsin kommer att kunna ersätta henne.
Jag tänker att Bubblan har haft ett bra liv. Hon blev bara 4,5 år men dessa år har innehållit mycket spänning, frihet, lek, gos, bus, mys och kärlek. Jag hoppas att Bubblan upplevde det så också.
Bubblan, vila i frid. Jag älskar dig och saknar dig och kommer aldrig att glömma dig.
Kärleken till ett djur.
Vår katt, Bubblan, är sjuk. Hon åkte in till djursjukhus den 23:e december, fick komma hem med specialkost och medicin den 24:e. Åh, vilken fin julklapp!
I tre dagar åt hon sin nya mat och medicin och verkade må bättre. Efter tredje dagen började hon kräkas. Hon kräktes hela natten och jag o sambo vakade över henne. Dagen därpå blev det djursjukhuset igen - dropp och medicin under dagen, hem på permis under natten. Vår kära Bubbla är nämligen en bestämd dam som inte tycker om personer som sticker henne och försöker ge henne massa äcklig medicin. Detta resulterar i att de inte kan vårda henne som de vill och Bubblan blir stressad och arg. Därför får hon komma hem på nätterna.
Nu är hon hemma efter andra dagen på sjukhuset. Njurvärdena är skyhöga och likaså kaliumvärdet. Imorgon ska det göras ultraljud på njurarna för att veterinären ska kunna ge oss en prognos om hennes framtidschanser.
Nu brottas jag med frågor om skuld, pengar, egoism och livskvalité. Hur länge ska vi hålla på och kämpa? Hur mår Bubblan i detta? Hur mycket pengar ska vi lägga ut? Hur mycket gör jag för min egen del vs Bubblan?
Nu ligger hon här hemma och myser och verkar må hur bra som helst. Saken är den att hela hennes lilla kropp är full av smärtstillande och medicin mot illamående.
Jag har nu varit, mer eller mindre, orolig sedan den 23:e december. Jag kan inte sova, inte äta, inte sluta gråta. Jag tänker att "kanske är det bästa för alla att hon får somna in" och samtidigt som jag tänker detta känns det som mitt hjärta ska gå sönder. Ska jag aldrig mer få klappa Bubblan? Ska hon adrig glatt komma och möte mig när jag kommer hem från jobbet? Ska hon aldrig mer hoppa upp på min mage, trampa runt, köra upp rumpan i mitt ansikte och sedan lägga sig ner och spinna? ALDRIG MER?? Det gör ju så ont att jag inte vet vart jag ska ta vägen.
Det här är den enda nackdelen med djur. Hur långt ska man gå?
Rädda Rattarna 2.0.
Ja, nu är rosa bandet igång igen.
In och skänk pengar ------------------> http://www.cancerfonden.se/sv/rosabandet/insamlingar/?collection=7453
Dåligt samvete.
Hjälp! Jag drunknar i mitt dåliga samvete. Hinner inte med mitt jobb, hinner inte med mina vänner, hinner inte med hemmet, hinner inte med familjen, hinner inte med trädgården, hinner inte med NÅGONTING!
Vad gör jag av all min tid?!
Fint.
Idag känns det rätt fint. Jag har så bra människor i mitt liv. Tänk att jag glömmer det ibland.
https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce20eddf2b30406c97574.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce214ddf2b304640beedf.jpg" class="image">
https://cdn2.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce224ddf2b30f184c1709.jpg" class="image">
https://cdn1.cdnme.se/945585/7-3/pic_521ce233ddf2b302302a70ad.jpg" class="image">
Stolt, svag och bitter.
Känner att rubrikens ord kräver sin förklaring.
Stolt - jag har i snart åtta veckor joggat, promenerat (hardcore) eller cyklat varannan eller, ibland, var tredje dag. Det är inga maratonlopp men tillräckligt ansträngande för att jag ska få upp puls, utsöndra mängder av svett och få en härlig illröd kulör i ansiktet. Jävlar va stolt jag är över detta! Jag mår också mycket bättre, generellt. Humöret är bättre, problemen känns mindre, kroppen känns piggare. Win-win kallas det visst?
Svag - ja, det är ju kanske lite motsägelsefullt men det är ändå en bra beskrivning på hur min dagliga status är. Jag är gladare än på länge och känner att den riktiga Himlagrisen börjar komma fram igen. Men om man tänker sig mitt mående som en bensinmätare så har nålen precis letat sig upp över de röda strecken längst ner och ligger där och darrar, alltid redo att droppa ner några streck.
Bitter - om man efter sju veckor av träning tar med sambon på en cykeltur och han med oförskämd lätthet cyklar snabbare än mig och dessutom utan att ens svettas så kan man inte bli annat än bitter. Ja just det, sambon har alltså tränat ungefär 2 dagar på sju veckor...max.
Bjuder på en het bild på mig, här stylad av Inanna med inspiration från Mumindalen. Gissa vem?
Imorgon är en annan dag.
Ja, dessa ord är minsann sanna. Idag önskar jag att det var en annan dag. Idag är dagen som aldrig riktigt kom igång. Där mitt humör mest gick nedåt. Där allt (okej, inte allt men det känns som allt) som jag företog mig gick dåligt. Dagen då jag var jättetrött, dagen då jag lyssnade på ett rätt dåligt sommarpratarprogram, dagen då jag fick ont i knät när jag joggade. Så nu ska jag duscha, sätta mig framför tv:n och se fram emot en ny bättre morgondag.
Ps. Hade iaf fina naglar idag.
Jeans.
Efter veckor av tunna byxor, korta byxor och fladdrande kjolar har jag jeans på mig. Usch.
Har inte riktigt samma ångest denna måndagen. Det är bättre men jag får passa mig, det är så lätt att dras med.
Nu längtar jag efter sol och värme. Bada i havet och njuta av ledighet - igen. Det är bara 18 dagar kvar!
Fina människor.
Det brukar åka med en kvinna på bussen som har någon typ av kognitiv funktionsnedsättning. Hon pratar gärna med både passagerare och chaufförer, ibland får hon gehör, ibland inte. Idag pratade hon med en fin busschaufför som tålmodigt och med ett leende svarade på alla hennes frågor och dialogen gjorde mig varm i hjärtat. Ungefär såhär lät det:
Kvinnan: "Hur länge jobbar du idag?"
Chaffis: "Till 17.30".
Kvinnan: "Ok, är du ledig sen i helgen?"
Chaffis: "Ja, lördag, söndag och måndag."
Kvinnan: "Börjar du jobba på en tisdag?"
Chaffis: "Ja, ibland blir det så. Vi jobbar lite olika tider".
Tystnad.
Kvinnan: "Vilket land kommer du ifrån?"
Chaffis: "Jag kommer från Iran".
Kvinnan: "Är det krig där? Det är det inte va?"
Chaffis: "Jo, det är krig där."
Kvinnan: "Jag gillar inte krig. Människor dödar varandra. Det gillar inte jag".
Chaffis: "Inte jag heller. Jag tror ingen gillar det egentligen."
Kvinnan: "Nej. Inte jag i alla fall".
Jag blir så glad när jag ser människor som låter alla typer av människor ha en plats utan att det är något konstigt med det. Människor som inte hindras av fördomar eller förutfattade meningar utan tar emot människor som de är och gör plats för dem i den här stereotypa världen. DET blir jag glad av idag.
Bättre.
Ska skriva mer en annan gång men ville bara säga att det fick bättre idag. Jag har joggat, lyssnat på era kloka kärleksfulla ord, plockat hallon, kokat sylt och tagit en del beslut. Fick en tanke om varför det är så svårt att uppskatta det man har. Så nu försöker jag göra det, helt enkelt. Försöker se att jag på så många sätt är rik och glädjas över det.
