Himlagrisen

I veckan gjorde jag en fruktansvärt ful julkrans. Idag har jag fixat till den samt gjort ytterligare en krans. Nu har jag tre kransar (den här också som jag dock inte har gjort själv) men bara två ställen att hänga dem på. I-landsproblem?

Läser farmors dödsannons och gråter. Den är så fin och så sann. Oh, lilla farmor vad jag hoppas att du sitter på ett rosa fluffigt moln med farfar på ena sidan och gud på din andra och dricker kaffe och äter sju sorters kakor och håller ett öga på oss här nere. Oh, jag hoppas av hela mitt hjärta att det är så.

När får man lägga sig under ett täcke och bara gråta i dagar? Bara ge upp och låta den stora hopplösheten skölja över en? Nu? Efter en höst med uppbrott, ångest, oro i mängder, väntan, hoppfullhet, besvikelse, nedskärningar, sorg, oro, ilska, frustration, krav, dåligt samvete och död så känner jag att jag inte orkar mer. Inte en endaste liten motgång till orkar jag. För då vet ni var jag kommer att befinna mig. Under täcket.

Farmor har nu lämnat oss. Igår tog hon sitt sista andetag och begav sig till en bättre plats. Hon fattas mig men jag är glad över att hon fick en sån (tillsynes) skonsam och lugn död. Jag är också ledsen för pappas skull som nu står utan både mamma och pappa. Döden är en del av livet, sägs det, men när man måste ta bort "farmor" från sin julklappsinköpslista gör det så ont i hjärtat att jag undrar varför det måste vara så.

Jag är helt proppfull av motstridiga känslor. Jag är så otroligt glad och lättad samtidigt som jag är bitter och ledsen. Jag är arg men samtidigt uppgiven. Jag är lycklig men ändå inte nöjd. Jag är full av energi men ändå trött. Jag tänker massor men jag förtränger också mycket. Jag är besviken men ändå hoppas jag.