Förlossningsberättelse, del 2.
Här följer den spännande (?) fortsättningen...
Människor väller in i salen. Jag upplever det som att det är ungefär 25 personer runt omkring mig, min sambo hävdar att det kanske var 5. Jaja, iaf försöker de prata med mig igen, berätta vad de ska göra och vad de förväntar sig att jag ska göra. Jag är helt övertygad om att detta inte kommer att gå vägen. Jag orkar helt enkelt inte men tänker att det märker de väl snart då ingen frågat mig vad jag tycker om detta tilltag. Läkaren sätter sugklocka, en barnmorska står bredvid mig och förklarar att hon kommer att trycka på min mage och jag får värkstimulerande dropp och order om att säga till när det kommer en värk.
Eftersom jag är en väluppfostrad flicka gör jag som jag blir tillsagd. Efter första värken med tryck på magen och tydligen ordentligt drag med sugklocka (enligt sambo tog den lilla spenslige barnläkaren i för kung och fosterland) så känner jag till min förvåning att det faktiskt rör sig ordentligt där inne. Blir återigen tillsagd att säga till när nästa värk kommer samt så säger läkaren (i ett försök till pepp?) att jag faktiskt måste ta i för det är ingen annan som kan föda det här barnet. Alltså, om det hade funnits någon typ av tillhygge i närheten hade hans säkerhet varit i fara kan jag meddela. Nåväl, ny värk, tryck på magen, drag och press och till min förvåning känner jag som ett plopp och en oerhörd lättnad. Huvudet är ute! Jag frågar om den mår bra och får det fantastiskt pedagogiska svaret - det vet vi inte än. GAH! Ytterligare en värk med tryck, drag och en krystning i hästväg känner jag hur han kommer ut.
01.06 - Efter bara någon sekund hörs skrik och den lättnaden var så total. Det är ÖVER, smärtan är borta och Bullen skriker. Gött. KAN JAG FÅ SOVA NU, TACK? Men nejdå, nu ska det pressas ut moderkakor och annat slem och skit och dessutom ska de hålla på och sy och greja där nere. De håller upp Bullen, säger att det är en pojke. Grejar med honom lite men är snabba med att lägga honom på mitt bröst. Jag tittar på mitt lilla barn. I nio månader har denna lilla krabat bott inuti mig och nu träffas vi äntligen! Känslan är... ingenting. Jag känner ingenting förutom att jag mest av allt vill sova. Eller jo, någon slags lättnad men annars bara en oerhörd trötthet. Låtsas såklart att jag är lycklig och försöker intresserat titta på den lilla krabaten som ligger där så varm och tufsig på mitt bröst. VARFÖR känner jag inte total lycka? Ska jag inte gråta lyckotårar och känslorna i mitt hjärta, ska de inte bara svämma över? Men nä, jag känner mig nästan bedövad. De håller fortfarande på att sy där nere, jag ligger obekvämt och jag vill SOVA!
Vi fick vänta 8 timmar innan vi fick komma till BB och alltså ett rum med sängar! Under den här tiden hade vi försökt få till amningen men hur lätt är det när både barn och mamma är utmattade och nog mest av allt inställda på att sova? Man blir ju inte precis mindre stressad och trött av att få amningspressen lagd på sina axlar. Som om jag inte redan kände mig som en dålig mamma utan känslor, nu kunde jag inte amma heller.
Den här bedövade känslan höll i sig länge. Alltså inte timmar, utan dagar, veckor. Varför kände jag inte den här oerhörda lyckan? Älskar jag inte mitt barn? Varför känner jag inget? Många var de frågor och funderingar som stormade runt i huvudet under den första tiden.
NU, sju veckor senare, kan jag uppriktigt säga att jag faktiskt älskar mitt barn och att det var värt all smärta för att få honom. Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tittar på honom och ibland blir jag så rädd för att mista honom att jag börjar lipa. Jag har fått bra hjälp från vården, stöd från både BVC och MVC och kontakt med psykolog. Jag är glad att jag vågat berätta om mina känslor (eller frånvaron av dem) och fått det proffsiga bemötandet som jag fått. Det har varit, och är fortfarande, tufft och det har tagit tid men nu är jag inte bedövad längre och jag är på rätt väg!
Tack för att ni tog er tid att läsa! ❤️
Ny i världen.
Mys med trött mamma.
Förlossningsberättelse, del 1.
Det ska man tydligen skriva. En del saker är skriva utifrån min journal och min sambos utsaga då jag var rätt väck under vissa perioder. Den är rätt detaljerad och mina tankar och känslor finns med hela tiden. Jag funderade länge på om jag skulle lägga ut den här då det är något väldigt personligt och intimt men kände att jag vill dela med mig. Kanske kan min berättelse hjälpa någon? Kanske hjälper det mig att få dela med mig? Eller inte kanske, jag vet att bloggen hjälper mig. Tack för att ni orkar läsa! ❤️
Fina naglar är viktigt när man ska föda.
05.00 - vaknar och har typ mensvärk. Nu börjar det, tänker jag men somnar om.
06.30 - vaknar och går på toa. Har fått en blödning. Har lite mer ont nu och kan inte somna om. Väcker Sambon och säger "idag får vi nog träffa Bullen". Sambon ser helt förvirrad ut och mumlar något i stil med "Va? Vadå? Har du ont?"
Efter detta börjar sammandragningarna bli mer smärtsamma och jag använder TENS-apparaten flitigt. Försöker äta men mår illa, försöker vila istället.
14.00 - ringer förlossningen då jag inte känt några fosterrörelser under dagen. Får (lite motsträvigt) komma in på en kontroll.
16.00 - Väl där blir jag kopplad till en CTG-apparat som visar att hjärtat på bebisen slår så fint och att jag är öppen 4 cm. Vi får också veta att det är många bebisar som ska födas idag och att det är lite dåligt med rum. Oj, va tryggt det känns. Sammandragningarna blir mer intensiva och smärtsamma och TENS-apparaten börjar kännas onödig.
18.00 - vi får komma till förlossningsrummet där det finns ett badkar. Jag får bada! Underbart skönt! Sambo är med och spolar varmt vatten på ryggen när värkarna kommer. Efter ett tag börjar jag med lustgas, även det i badet. Detta var helt klart bästa tiden under förlossningen. Jag får gå upp ur badet efter en timme då bebisens puls ökat, antagligen för att jag badar men de ville kolla iaf. När jag varit uppe en stund lugnar sig pulsen och jag får bada igen.
20.00 - får en annorlunda värk och kallar på BM. Hon kommenderar upp mig ut badet och säger att det kan ha varit vattnet som gått. Värkarna börjar bli riktigt smärtsamma och jobbiga nu.
Efter kanske några timmar med smärtsamma och täta värkar föreslår BM en EDA-bedövning, alltså en ryggmärgsbedövning. Jatack, säger jag i min smärtdimma. En narkosläkare kommer och försöker prata med mig och få mig att svara på massa idiotiska frågor, jag har ingen aning om vad jag svarar men till slut får jag bedövningen iaf. Under den här perioden kommer jag inte ihåg så mycket. Jag hade ont på höger sida av magen hela tiden vilket gjorde att jag inte orkade röra mig trots att jag inte låg bekvämt, jag hade täta, mycket smärtsamma värkar, jag var väldigt varm och svettig, jag hade svårt att fokusera och fästa blicken och jag var yr av lustgasen. Ingen trevlig period alls.
22.00 - här avtog värkarna något och bedövningen började ta. Den satte sig kanske inte precis på rätt ställe med den tog de värsta topparna på värkarna och jag fick "vila" (haha) lite. De värkar som kommer är dock väldigt kraftiga och gör ont. Jag känner att jag inte orkar mer och vill mest av allt gå hem. Efter ett tag (en timme? två?) går Bullens syremättnad ner och de kallar in en läkare. Han säger att det är på gränsen till ok och vill vänta i en kvart för att se om det blir bättre. Blir det inte bättre så blir det akut kejsarsnitt. Hurra och halleluja, tänker jag. Söv ner mig och ta ut ungen för jag orkar inte mer! Efter en kvart (antar jag, men vad vet jag?) kommer han tillbaka och provet är lite bättre men han säger att det får bli kejsarsnitt ändå. DEN LÄTTNADEN jag kände alltså, obeskrivlig. Samtidigt en liten, liten besvikelse. Har jag kämpat här i flera timmar förgäves? Haft ont så inåttahelvete och så ska jag inte få trycka ut ungen? Det var väl ungefär de tankarna som virvlade runt och jag hör läkaren säga något om en sista titt. Han säger något om spina, ber barnmorskan kolla och säger sedan "vi gör ett försök med sugklocka". NEEEEEEEEEJ!!!!! JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE MER!!, skriker jag inte. Men tänker så, inombords.
To be continued...
Dagen-innan-tjockis
Fina naglar är viktigt när man ska föda.
Den känslan.
Ni vet när man har gått hemma i myskläder som luktar lite svett hela dagen och sen ska åka och handla och man måste snofsa till sig lite och tänker okej jag går upp och byter byxor men sen får se att man har ett ombyte kläder här nere som man egentligen tänkt slänga i tvätten men om man tar på sig det istället så slipper man gå upp på övervåningen.
Lite den känslan är det idag
Partiell sfinkterruptur och annat mysigt.
Känsliga läsare varnas. Detta inlägg kommer att handla mycket om mitt underliv, både fram och bak, hela tjofaderängen, så vill du inte ha denna info om mig, sluta läs NU.
När Olle föddes fick vi lite hjälp av en sugklocka (det kommer en förlossningsberättelse snart). Detta innebar att det på slutet gick väldigt fort, kroppen hann inte med att anpassa sig och därmed fick jag en ruptur, från vaginan till ringmuskeln. Jag sprack, helt enkelt. Inte så konstigt kan jag tycka när man klämt ut en unge med ett huvudomfång på 35 cm.
Igår var det iaf dags för efterkontroll av min partiella sfinkterruptur. Detta innebär alltså kontroll av ringmuskelns återhämtning vilket i sin tur innebär att ngn kör in ett finger i rumpan på dig och görar runt lite för att känna att allt känns bra och därefter ber dig knipa. Japp, inga konstigheter.
Jag fick träffa en mycket bra sjukgymnast som noga och metodiskt berättade vad hon skulle göra, hur jag kunde förvänta mig att det skulle kännas och varför det var viktigt att göra det. När hon petat klart i min bak och berömt mig för min fantastiska knipförmåga tar hon av sig latexhandsken med en snärt och frågar: "Vill du att jag gör en vaginal undersökning också?" Varpå jag svarar: "Ja tack, det får du gärna göra". Alltså, jag kände väl att det kanske blev lite väl hurtigt svar. Gärna? Nä, inte så väldigt gärna, det är ju inte så att jag gillar när någon främmande människa rotar runt där nere. Men jag ville vara artig och eftersom jag hade fått en ruptur även där så ville jag ju gärna (ja gärna!) veta hur läkningen såg ut där.
Tänk att man kan bli så mallig över knipförmågan i underlivet. 😊
En enkel graviditet.
Jag hade en enkel graviditet. Jag mådde ganska bra, fick inte alltför mycket krämpor, kunde fortsätta jobba och gjorde det mesta i hemmet som jag gjort innan. Om man frågar mina kollegor och vänner så tycker nog de flesta att jag var ganska mycket som vanligt (kanske lite tröttare och aningen mer lättirritetad). Dock är det ju en påfrestning att vara gravid, även om den är enkel, tillåt mig nu att punkta ner mina enkla besvär:
- trög i magen/förstoppad sedan dag ett
- hemorojder (inte kul!!)
- bristningar
- åderbråck (å här snackar vi inte några små blå streck utan bråck!)
- trötthet
- svullna händer/fötter
- foglossning
- tinnitus
- acne
- halsbränna
Bristningarna, åderbråcken, tinnitusen och i viss mån acnen stannade ju dessutom kvar även om graviditeten nu är avslutad.
Övriga saker som var jobbiga: sova, äta, andas. Iaf i slutet av graviditeten.
Är detta gnäll? Ska jag inte bara vara tyst och tacksam? Tacksam - jo absolut, tyst - NEJ! Jag är otroligt tacksam och medveten om hur lyckligt lottad jag är som har haft möjligheten att få bära ett barn och känna hur det utvecklas inuti mig, vilken grej liksom! Men varför får man inte berätta att det faktiskt är jobbigt att vara gravid också? För det är jobbigt, trots att man har en "enkel" graviditet. Det är liksom okej att prata om illamående och trötthet, men det är ju så otroligt mycket mer saker som händer.
Anledningen till att jag funderar över detta är nog att jag kände en väldig press över att inte bli sådär "gravidgnällig". Jag ville klara av allt jag gjorde innan, jag ville inte begränsas av magen eller mina krämpor och jag ville inte erkänna att jag var trött eller hade ont. Jag skulle vara stark och inte ta emot någon hjälp! När jag ändå var tvungen att inse mina begränsningar såg jag det som en svaghet och ett nederlag och tyckte att jag var dålig. Tänk om jag bara kunde ha tänkt "nä, men min kropp håller på att skapa ett barn här såatte.."
Jag vet inte vart jag vill komma med detta riktigt. Be om ursäkt till de i min närhet som varit gravida men som jag inte uppmärksammat? Visa min respekt för alla kvinnor som någon gång varit gravida? Upplysa omvärlden om att gravida kvinnor förtjänar respekt, inte daltande och medlidande utan respekt?
Eller kanske är det bara en förklädd hyllning till mig själv för att jag klarade av det?
Ja, kanske.
Min fristad.
Växthuset har verkligen blivit min lilla oas. En fristad där jag i några minuter varje dag (nästan) helt och hållet kan (eh, nästan igen) släppa tankarna på Olle och bara gå all in i mitt odlingsmode. Jag har ju inte riktigt hunnit med att ta hand om mina plantor och de har därför växt sig höga och gängliga med massa skott som jag antagligen skulle ha tagit bort för längesen. Så om ni har några tips på hur jag ska göra med dem nu så tar jag tacksamt emot dem! Även tips på hur jag ska göra nästa år för att undvika gängligheten mottages tacksamt!
Skickar med en Ollebild också. Fotograf här är fadder Jakob. 😊
Idag visade sig även en liten jalapeno på en av plantorna. Hurra, så glad jag blev!
Tänk vad en kvart uti växthuset kan göra med humöret och stressnivån. Fler människor borde odla saker, det är banne mig balsam för själen!
Bra dag.
Våga knappt skriva att idag har varit en bra dag men gör det ändå. Lovande min kära svägerska (är det rätt? Sambos syster?) att tillåta mig att ha dåliga dagar men också att uppskatta de braiga dagarna. Idag har Olle sovit mycket, ätit bra, inte panikskrikit (förutom en liten, liten stund i bilen) och när han varit vaken så har han varit pigg och nöjd. Så nu tänker jag på den här dagen och känner mig glad. Fler såna här dagar, tack!
Ja, det blåste en del här idag.
Jag luktar svett.
Klockan är 00.56 och jag har precis pumpat, 100 ml bröstmjölk - check! Jag tittar på How I met your mother, luktar svett och är orolig. I soffan bredvid mig ligger Olle i sitt lilla näste. Idag har han skrikit hjärtskärande, frustrerat och högt i nästan tre timmar. Han blir röd, svettig och hes. Vi blir ledsna, frustrerade och utmattade. Jag tänkte att jag nu minsann skulle blogga om andra saker än mitt barn, typ växthuset. Well, har man ett barn som skriker från och till hela dagarna och också vägrar sova så har man inget annat att blogga om än sitt barn (med inslag av våra utsvävningar, såsom en resa till Köpet idag).
Olle ❤️ - hur mycket kan man älska ett 4,3 kilos litet pyre?
Oron då. Varför sitter jag här mitt i natten och är orolig? Jo, idag, efter en skrikattack, fick Olle ngn slags klökning/kväljning som gjorde att han för några sekunder slutade andas. Detta upprepade sig vid några tillfällen under kvällen och nu kan jag inte sova. Jag tror nämligen att han kommer att sluta andas och dö.
Nej, såhär kan jag ju naturligtvis inte hålla på under hela hans uppväxt. Grejen är den att jag inte vet vad jag ska göra. Jag är en orolig människa, jag oroar mig mycket och tänker på olika scenarion som kan inträffa (oftast hemska). Men när dessa hemska scenarion faktiskt har infriats flera gånger på en relativt kort tid kommer man (jag) till en punkt där jag har svårt att se någon annan utgång än den värsta. Går det att förstå mitt svammel? Alltså, jag har svårt att bryta min tankebana om att allt kommer att gå dåligt bara för att det gjort det innan.
Någon som har en bra idé om hur jag ska jobba på att bryta mina orostankar?
