Himlagrisen

Det brukar åka med en kvinna på bussen som har någon typ av kognitiv funktionsnedsättning. Hon pratar gärna med både passagerare och chaufförer, ibland får hon gehör, ibland inte. Idag pratade hon med en fin busschaufför som tålmodigt och med ett leende svarade på alla hennes frågor och dialogen gjorde mig varm i hjärtat. Ungefär såhär lät det:
Kvinnan: "Hur länge jobbar du idag?"
Chaffis: "Till 17.30".
Kvinnan: "Ok, är du ledig sen i helgen?"
Chaffis: "Ja, lördag, söndag och måndag."
Kvinnan: "Börjar du jobba på en tisdag?"
Chaffis: "Ja, ibland blir det så. Vi jobbar lite olika tider".
Tystnad.
Kvinnan: "Vilket land kommer du ifrån?"
Chaffis: "Jag kommer från Iran".
Kvinnan: "Är det krig där? Det är det inte va?"
Chaffis: "Jo, det är krig där."
Kvinnan: "Jag gillar inte krig. Människor dödar varandra. Det gillar inte jag".
Chaffis: "Inte jag heller. Jag tror ingen gillar det egentligen."
Kvinnan: "Nej. Inte jag i alla fall".

Jag blir så glad när jag ser människor som låter alla typer av människor ha en plats utan att det är något konstigt med det. Människor som inte hindras av fördomar eller förutfattade meningar utan tar emot människor som de är och gör plats för dem i den här stereotypa världen. DET blir jag glad av idag.