Himlagrisen

Men Bubblan är och förblir död. Ingenting kan ändra på det. Idag är det 30 dagar sedan vi sa farväl. Det känns som igår och evigheter sedan på samma gång. 

Jag har varit vid hennes grav varje dag sedan vi begravde henne. Tänt ett ljus, ibland bara stått där en stund och gråtit, ibland berättat hur mycket jag saknar henne, ibland bett om förlåtelse. Jag inser att även detta kan få mig att kvala in i crazy cat lady-kategorin men så får det väl vara i så fall. Det har känts bra att gå dit om än ledsamt. Jag kan inte bara gå här hemma och låtsas som om allt är som vanligt när det i allra högsta grad inte är det. Bubblan har varit med oss sen vi flyttade in i huset. Hon har varit en del av vår familj och vårt hem och nu är hon borta. Klart att det är tomt och konstigt när hon inte är här.

Det finns ju små skyltar som man kan köpa där det står "Ett hem är inget hem utan en katt". Jag har alltid lett åt det där och nickat instämmande. Det är dock inte förrän nu jag förstår att det verkligen är sant.

Jag vill med detta inlägg inte uppmana er att sluta fråga, bara förklara att det är svårt att förklara. Jag är så tacksam för mina omtänksamma vänner och familj, tvivla aldrig på det. ❤

En tanke vägrar dock försvinna ur mitt huvud. En tanke som först dök upp hos veterinären efter att hon hade somnat in. "Skulle vi ha försökt i en dag till? Kanske hade hon repat sig? Kanske hade hon många lyckliga och friska år framför sig? Gav vi upp för fort?" 

Jag försöker resonera med mig själv om hennes hälsotillstånd, smärta, egoism och pengar men kommer ingenstans. Fastnar bara i ett klet av gråt, känslor och oerhörd skuld. Det är tungt.

Imorse när jag skulle åka till jobbet fick jag gå några vändor till bilen för att få med min träningsväska, matkasse och handväska. När jag stuvat in det i passagerarsätet gick jag runt bilen och skulle precis sätta mig i förarsätet när jag ser små tassavtryck i snön. Aouch och knip i hjärtat, blinka bort tårar och ta ett djupt andetag. När jag samlat mig får jag för mig att jag ska följa spåren. De går runt bilen och vid kofångarn fram försvinner de (antagligen in under bilen men där var det ingen snö). När jag tittar upp från marken så ser jag att jag har glömt att dra ur sladden till kupévärmaren, hade inte varit kul att åka iväg med den ipluggad.

Jag tolkar detta som att Bubblan har lite koll på mig och hjälper sin förvirrade matte i sorgen. Det tröstar på något sätt. 

Tack för hjälpen Bubblan och fortsätt gärna ha koll på mig, det känns tryggt.

Tänk att en rörelse, en väl inövad rörelse att stoppa toalettdörren innan den stängs helt, kan göra så ont i hjärtat. Eller rättare sagt, en millisekund efter att man har utfört rörelsen då man inser att den numera är meningslös.

Jävla skit! 

Tack! ❤

Vi begravde henne vid vår stenmur, under den krokiga tallen. Det är en fin plats och hon har gått många gånger på den där muren. Det kändes så hårt att stoppa ner hennes lilla fina träurna i ett smutsigt hål så vi virade in urnan i hennes rosa fleecefilt som hon brukade ligga på i fönstret i trappan. Hon fick också med sin älskade lilla leksaksmus som nästan inte har någon päls kvar pga intensivt lekande. Sen tackade jag henne för all glädje och alla skratt hon har gett oss och sa adjö. När jag skriver detta så rullar tårarna nerför mina kinder och det känns som om hjärtat ska gå sönder. Älskade, älskade lilla katt, om du bara visste hur mycket glädje du har gett mig och hur stor min sorg och saknad är! 

Vila nu i frid, Bubblan. Jag hoppas så innerligt att du har det bra där du är och slipper ha ont. 

Jag kommer aldrig att glömma dig. ❤

Det var även idag mycket jobbigt att komma hem utan att bli mött av en glad katt. Men idag tänkte jag på hur mycket glädje Bubblan har skänkt mig "bara" genom att komma och möta mig när jag kommer hem från jobbet. Oavsett om jag har varit arg, ledsen eller trött så har jag blivit glad när Bubblan har kommit. Jag har tagit upp henne i famnen och tvångsmyst lite, eller klappat henne under hakan en stund, eller gett henne en puss på huvudet. Tänk vad många leendet det blir på fyra år! Och vem kan undvika att le när man ser en sötkorv? 

Att komma hem till huset efter jobbet gjorde precis lika ont i hjärtat som jag anat. Ingen Bubbla som mötte mig ute och ingen som satt precis innanför dörren och laddade för att springa ut. Saknaden går inte att beskriva. Jag ser henne överallt.

Idag har jag dessutom också ont i käken. Eller ja, någonstans i munområdet. Efter en sömnlös och  smärtsam natt åkte jag till tandläkaren. Han konstaterade att det var en visdomstand på väg upp och att jag fick borsta ordentligt och ta värktabletter. Tack så mycket men värktabletterna biter inte och det gör ont från tanden, ut i kinden/käken och upp i örat. 

Ja, idag tycker jag faktiskt lite synd om mig själv.

Jag har också upptäckt det jobbigaste stället i huset - soffan. När vi sitter och tittar på TV, så sneglar jag ideligen mot gästrummet i hopp om att höra en duns från när Bubblan hoppar mer från sin säng och sedan små tassande steg och till sist ett litet huvud som sticker ut och plirar på oss. Som jag saknar det!! Trots att jag är brutalt medveten om att det aldrig mer kommer att ske så kan jag liksom inte sluta snegla och hoppas.

Jag kan för övrigt inte förstå att jag ska börja jobba imorgon. På ett sätt tänker jag att det är bra att jag kommer hemifrån men på ett annat sätt undrar jag hur jag ska kunna möta och bry mig om andra människors bekymmer. Men det lär väl visa sig imorgon. 

Tro inte att jag för den skull inte uppskattar er som läser och kommenterar. Som orkar sms:a och fråga hur det går, som bara finns där och stöttar när man behöver, som skickar en vänlig och omtänksam hälsning på fb, som ger mig en kram utan att behöva förklara varför och som säger att dörren alltid står öppen för mig/oss. Jag är så glad och tacksam för att jag har er i min omgivning.

Ett extra varmt tack till min familj som har ställt upp så otroligt mycket för oss. Jag vet inte ens hur jag med ord ska kunna förklara hur mycket jag älskar er! ❤

Hur tacklar man dessa tankar?

Tänk att jag aldrig kommer att få uppleva detta igen. Mitt hjärta går sönder, saknaden är enorm. Älskade lilla Bubbla.