Min fristad.

Växthuset har verkligen blivit min lilla oas. En fristad där jag i några minuter varje dag (nästan) helt och hållet kan (eh, nästan igen) släppa tankarna på Olle och bara gå all in i mitt odlingsmode. Jag har ju inte riktigt hunnit med att ta hand om mina plantor och de har därför växt sig höga och gängliga med massa skott som jag antagligen skulle ha tagit bort för längesen. Så om ni har några tips på hur jag ska göra med dem nu så tar jag tacksamt emot dem! Även tips på hur jag ska göra nästa år för att undvika gängligheten mottages tacksamt! 

Idag visade sig även en liten jalapeno på en av plantorna. Hurra, så glad jag blev! 

Tänk vad en kvart uti växthuset kan göra med humöret och stressnivån. Fler människor borde odla saker, det är banne mig balsam för själen!







Skickar med en Ollebild också. Fotograf här är fadder Jakob. 😊 


Bra dag.

Våga knappt skriva att idag har varit en bra dag men gör det ändå. Lovande min kära svägerska (är det rätt? Sambos syster?) att tillåta mig att ha dåliga dagar men också att uppskatta de braiga dagarna. Idag har Olle sovit mycket, ätit bra, inte panikskrikit (förutom en liten, liten stund i bilen) och när han varit vaken så har han varit pigg och nöjd. Så nu tänker jag på den här dagen och känner mig glad. Fler såna här dagar, tack! 

Ja, det blåste en del här idag.



Jag luktar svett.

Klockan är 00.56 och jag har precis pumpat, 100 ml bröstmjölk - check! Jag tittar på How I met your mother, luktar svett och är orolig. I soffan bredvid mig ligger Olle i sitt lilla näste. Idag har han skrikit hjärtskärande, frustrerat och högt i nästan tre timmar. Han blir röd, svettig och hes. Vi blir ledsna, frustrerade och utmattade. Jag tänkte att jag nu minsann skulle blogga om andra saker än mitt barn, typ växthuset. Well, har man ett barn som skriker från och till hela dagarna och också vägrar sova så har man inget annat att blogga om än sitt barn (med inslag av våra utsvävningar, såsom en resa till Köpet idag).

Oron då. Varför sitter jag här mitt i natten och är orolig? Jo, idag, efter en skrikattack, fick Olle ngn slags klökning/kväljning som gjorde att han för några sekunder slutade andas. Detta upprepade sig vid några tillfällen under kvällen och nu kan jag inte sova. Jag tror nämligen att han kommer att sluta andas och dö. 

Nej, såhär kan jag ju naturligtvis inte hålla på under hela hans uppväxt. Grejen är den att jag inte vet vad jag ska göra. Jag är en orolig människa, jag oroar mig mycket och tänker på olika scenarion som kan inträffa (oftast hemska). Men när dessa hemska scenarion faktiskt har infriats flera gånger på en relativt kort tid kommer man (jag) till en punkt där jag har svårt att se någon annan utgång än den värsta. Går det att förstå mitt svammel? Alltså, jag har svårt att bryta min tankebana om att allt kommer att gå dåligt bara för att det gjort det innan. 

Någon som har en bra idé om hur jag ska jobba på att bryta mina orostankar?

Olle ❤️ - hur mycket kan man älska ett 4,3 kilos litet pyre?


Magknip.

Magknip när man är liten är inte alls kul. Skrik och skrik tills mamma och pappa blir vimmelkantiga. Å vad man känner sig otillräcklig och dålig som mamma när man inte kan trösta sitt barn! 

Varför? Något jag ätit? Men jag har ju inte ätit något annorlunda? Tänk, tänk, tänk... Försöker hitta en orsak. Till slut kommer sambon på att det var ju kanske inte så smart att dricka juice med jordgubbar i. Nä, såklart inte. Har ju varit väl medveten om att jag inte ska ÄTA jordgubbar men när det kom till att dricka dem hängde visst min hjärna inte alls med. PUCKO!!

Jaja, nu är det väl bara att vänta ut magknipet. Hoppas att jag inte blir galen innan dess. 

Tur för Olle att han är så himlans söt! 😊❤️



Mamma.

Ja, nu är jag mamma. Mamma till världens finaste lilla kille, Olle. 

Den första tiden har varit omtumlande och inte ett dugg som jag föreställt mig. Folk (här klumpar jag ihop vänner, släkt, bekanta, bloggare och alla) säger att första tiden är så mysig. Ta vara på den, säger de. Well, först nu, efter 15 dagar känner jag att vardagen börjar bli hållbar. Den första veckan var ju bara ett totalt kaos av tårar, frustration, känslor av otillräcklighet, oro och ledsenhet. Inte speciellt mysig eller rosenskimrande at all. 

Är jag otacksam? Inte alls. Är oerhört tacksam över att ha fått en sån fin kille och jag älskar honom så mycket att jag tappar andan men det har inte varit lätt. Det måste man väl få lov säga? 




Allt var för bra.

Läskigt att läsa min senaste rubrik med tanke på att jag hade rätt. Allt var för bra. Jag visste väl det. 3 månader har gått sedan jag sist skrev ett inlägg här och nu ska jag snart föda barn. Hur ska det gå? Reflexmässigt tänker jag "inte bra". Det är som om när det gång på gång händer ledsamma, negativa saker till slut blir omöjligt att tänka positivt, omöjligt att inte oroa sig och omöjligt att tro att det kommer att bli bättre. 

Hur som helst, var snälla mot varandra! 






Allt är för bra nu.

Nej, det här är inte en hyllning till Veronica Maggio och Håkan Hellström utan en tanke som hela tiden förföljer mig. Jag har försökt att ignorera den men den är där hela tiden och bråkar med mig. Varför går jag omkring och väntar på att något dåligt ska hända? Varför kan jag inte bara njuta och vara lycklig?
 
Jag är dum.

Dem.

Dem, dem, dem, dem, dem. Jag blir galen på människor som skriver dem istället för de och/eller vice versa. Hör ni inte hur det låter? Det skär ju i öronen! Jag vet att jag är en språkpolis och kanske lite knäpp men i detta fall tycker jag ändå att jag har en poäng. Det finns ju nämligen en alldeles fantastisk lösning - SKRIV DOM. Funkar oavsett om det ska vara dem eller de. DOM, i fortsättningen alltså.
 
Tack på förhand.

Våren och saknaden.

Bubblan fattas mig. Har jobbat på rätt hårt för att tycka att huset känns tryggt och mysigt utan Bubblis. Hon var ju en sån stor del av vårt hem. På något sätt har jag väl börjat acceptera läget. Kanske.


Nu kommer ju dock steg 2. Att vara ute i vårsolen utan att ha sällskap av den lilla grå bollen. Hon var ju med oss så mycket när vi var ute. Kollade läget, inspekterade lite, försvann en stund, kom tillbaka och kontrollerade oss, försvann en stund, kom tillbaka till kafferasten för att få lite klappar och mys. Åh, det gör så ont i hjärtat när jag tänker på att ingen kommer att komma och inspektera mina land eller min målning i år. Jag vet inte hur många gånger den här helgen som jag har tittar upp från min syssla och spanat runt i trädgården efter Bubblan. Men ingen där. Eller hur många gånger hjärnan (innan jag hunnit stoppa den) hunnit plocka fram bilder av Bubblis på olika platser där jag gått idag. Liggandes i solen på altanen, spatserande på stenmuren, hoppandes i blåbärsriset, springandes över gräsmattan, kisandes mot solen på en sten i skogen. 

DET GÖR ONT! 

När ska det gå över? 









Underbart utdrag ur "Min mormor hälsar och säger förlåt" av Fredrik Backman

Alltså det här är så bra! Fredrik Backman är Bäst!
 
"...Rektorn hade försökt lugna mormor genom att förmana pojken som gett Elsa blåtiran att det "faktiskt är fegt att slå tjejer", men mormor blev inte ett dugg mindre olugn av det. "Det är väl för fan inte fegt att slå tjejer!, hade hon rutit åt rektorn, "ungen är för fan inte dum i huvudet för att han slår en tjej! Han är dum i huvudet för att han SLÅR! Och då hade pojkens pappa blivit upprörd och börjat skälla på mormor för att hon sa att hans son var dum i huvudet, och då hade mormor svarat att hon skulle gå hem och lära Elsa hur man "sparkar pojkar på strömbrytaren" och att sen skulle de få se "hur jävla kul det är att slåss med tjejer!". Och då hade rektorn bett alla att sansa sig lite. Och då hade alla gjort det en liten stund. Men sedan ville rektorn att pojken och Elsa skulle ta varandra i hand och be varandra om ursäkt, och då studsade mormor upp ur stolen och undrade: "Varför i helvete ska Elsa be om ursäkt!?". Och då sa rektorn att Elsa ändå fick ta på sig en del av skulden eftersom hon hade "provocerat" pojken och då fick man faktiskt förstå att pojken hade haft "svårt att behärska sig". Och det var då mormor försökte kasta jordgloben på rektorn, men mamma lyckades få tag på mormors arm i sista sekunden så att vinkeln blev fel och jordgloben träffade rektorns dator istället och träffade skärmen. "JAG BLEV PROVOCERAD SÅ JAG KUNDE INTE BEHÄRSKA MIG!" vrålade mormor åt rektorn när mamma släpade ut henne i korridoren. Mormor var ganska svår att ha att göra med när hon blev provocerad. Kan man säga..."
 
Genialt.
 

Min A.

Jag är så otroligt lycklig över att få dela mitt liv med min A. Han vill mig alltid väl och grejar och donar för att jag ska ha det bra och vara glad. 

Jag ser fram emot att fortsätta dela mitt liv med dig, A. Ett liv som innehåller upplevelser, glädje, sorg, äventyr och vardag. Jag hoppas att vi får många år tillsammans. 

Älskar dig högre än himlen. ❤

 

3 skäl till att INTE rösta på SD.

Alltså, jag vet, man får rösta på vilket parti man vill och det är ju bra och så och kanske är jag ute på tunn is här men jag blir liksom rädd när jag ser såna här saker. Vill vi verkligen att personer som de i klippen nedan ska representera oss?

 

Jag vet i alla fall att jag INTE vill det. Tack, men nej tack, säger jag.

 

Mvh
En som inte tänker rösta på SD

 

http://www.svtplay.se/klipp/1687226/sd-karlstad

 

http://youtu.be/g9dJtGUvtcE

 

http://youtu.be/pPpcdTzALWE

 

Och så ett extraklipp på Jimmie Åkesson när han blir intervjuad av BBC, hard talk.

 

http://youtu.be/JOHT3gsbFlU

 

Här kan nu också läsa en intervju som Expressen gjorde efter inslaget med BBC med den fantastiska förklaringen "... Det är alltid tufft att uttrycka sig på sitt andraspråk, säger Jimmie Åkessons pressekreterare Linus Bylund..." Mmm, kanske något att fundera vidare på Jimmie?

 

Läs hela här: http://www.expressen.se/nyheter/har-pressas-jimmie-akesson-i-bbc/


Bubblan ❤

Bubblan, 

Jag tänker på dig varje dag och saknar dig obeskrivligt mycket. Det är för mig fortfarande ofattbart att du inte längre finns här när jag kommer hem. Vårt hem är sig inte längre likt. Du har ju bott med oss här sedan vi flyttade in och nu saknas du. Aldrig trodde jag att tomheten kunde vara så stor.

Jag har vant mig av med att spana efter dig i trädgården när jag kommer hem men kollar fortfarande om du sitter i fönstret vid trappan. Jag gråter inte över dig varje dag men jag stänger aldrig toalettdörren helt. Ibland när jag sitter på toaletten öppnar jag dörren lite ifall du skulle sitta utanför och vilja knö dig in (som du brukade). Om jag hör ngt konstigt ljud på natten så får du genast skulden. Jag ser skuggor av dig överallt och jag saknar din doft.

Jag har så mycket gott i mitt liv och jag är oerhört tacksam över det. Men glädjen i detta kan inte bara kvittas mot sorgen över dig. Mitt liv innehåller just nu färre leenden och skratt än när du var här. Mitt liv är just nu, konstigt nog, lite gråare än när du fanns hos mig.

Jag vet inte hur många gånger jag har önskat att jag för bara några sekunder fick stryka dig över pälsen och ge dig en puss på huvudet. Eller borra in ansiktet i din päls och känna doften av katt och skog. 

Älskade, älskade Bubblan, du är så saknad. För min egen skull tänker jag att du är i ett kattparadis nu där du får jaga fåglar hela dagarna (utan att de dör) och äta så mycket yoghurt och tonfisk du vill och framförallt att du mår bra och inte längre har ont.

Huruvida detta paradis existerar eller inte är ju osäkert men en sak är då säker, jag kommer aldrig, aldrig att glömma dig, Bubblan. 

Kram
Matte







Aouch.

Sitter och kollar i mina trädgårds/odlingsböcker för att planera inför växthuset då jag får se den här bilden. 


Det var ju så här det skulle bli. ❤

Älta.

Jag har svårt att hantera livet. Jag är långsam i att processa och reflektera över mina känslor. Har alltid varit och kanske kommer det alltid att vara så? Hur som helst så tar det lång tid för mig att bearbeta saker, det tar lång tid för mig att komma till insikt och det tar lång tid för mig att släppa taget. I dagens samhälle känns det som att allt måste gå så snabbt. Man måste förstå snabbt, fatta snabba beslut, förändras snabbt och bearbeta sina känslor snabbt. För fy Fabian för dom som ältar! Älta är tabu! Älta är bannlyst! Älta är bakåtsträvande och gammaldags! 

Jag behöver älta. Jag behöver vältra mig i mina känslor och riktigt smeta in dem på kroppen. Jag behöver släppa ut mina känslor likt en arg getingsvärm. Jag behöver hålla mina känslor inom mig och bara släppa ut dem genom en sorgsen gråt eller porlande skratt. Jag behöver vända och vrida, spola fram och tillbaka, vända utochin och sen, kanske, möjligtvis, vara redo att gå vidare.

Sån är jag. Och det tycker jag är okej.







Tack! ❤

Helgen spenderade jag hos världens bästa lillasyster med sambo och katt. Jag vill bara säga att hon är världens bästa lillasyster.

Tack för att du finns! Jag älskar dig! ❤

Lillasyster och Claes.


10 dagar av oro + 30 dagar av sorg = 40 dagar av gråt

Ja, jag har gråtit varje dag i 40 dagar. Nu när jag skriver det så låter det helt galet men det är sant. Ibland har jag fulgråtit, ni vet sådär när hela kroppen skakar och snoret rinner och man vill kräkas och skrika och slå och ibland har jag fingråtit (lite mer samlat liksom). Oavsett vilket så har jag sörjt, saknat, tyckt synd om mig själv, tänkt tillbaka på minnen, förbannat livet (och en eventuell gud), tyckt synd om Bubblan och haft dåligt samvete. 

Men Bubblan är och förblir död. Ingenting kan ändra på det. Idag är det 30 dagar sedan vi sa farväl. Det känns som igår och evigheter sedan på samma gång. 

Jag har varit vid hennes grav varje dag sedan vi begravde henne. Tänt ett ljus, ibland bara stått där en stund och gråtit, ibland berättat hur mycket jag saknar henne, ibland bett om förlåtelse. Jag inser att även detta kan få mig att kvala in i crazy cat lady-kategorin men så får det väl vara i så fall. Det har känts bra att gå dit om än ledsamt. Jag kan inte bara gå här hemma och låtsas som om allt är som vanligt när det i allra högsta grad inte är det. Bubblan har varit med oss sen vi flyttade in i huset. Hon har varit en del av vår familj och vårt hem och nu är hon borta. Klart att det är tomt och konstigt när hon inte är här.

Det finns ju små skyltar som man kan köpa där det står "Ett hem är inget hem utan en katt". Jag har alltid lett åt det där och nickat instämmande. Det är dock inte förrän nu jag förstår att det verkligen är sant.

Som jag saknar dig, min lilla sötkorv!

Hur går det?

Ja, det är en fråga som jag har fått ett par gånger. Jag förstår att det är en fråga i all välmening och jag uppskattar att mina vänner bryr sig om mig. Det är bara det att jag inte vet vad jag ska svara. På ett sätt går det väl "bra". Jag jobbar utan att bryta ihop, jag sover och äter typ normalt och jag kan umgås med folk och vara social. På ett annat sätt är det fortfarande för jävligt. Jag vill slå på någon för att det är så jävla orättvist, jag vill slita ut mitt hjärta för att det ibland gör så jävla ont, jag vill lägga mig ner på golvet och gråta för att jag  saknar henne så fruktansvärt mycket. 

Jag vill med detta inlägg inte uppmana er att sluta fråga, bara förklara att det är svårt att förklara. Jag är så tacksam för mina omtänksamma vänner och familj, tvivla aldrig på det. ❤

Fint kollage som vi fick av vänner. ❤

Samvetet.

Min pappa sa åt mig att lägga ner det där med att känns skuld. Att vi hade gjort allt vi kunde och gett Bubblan det bästa livet hon kunde få. Jag har verkligen försökt tänka på detta och försökt att inte skuldbelägga mig själv. Det går ganska bra. Jag tänker på allt roligt Bubblan har fått göra och hur mycket jag har lekt, busat och myst med henne. Det känns bra i hjärtat.

En tanke vägrar dock försvinna ur mitt huvud. En tanke som först dök upp hos veterinären efter att hon hade somnat in. "Skulle vi ha försökt i en dag till? Kanske hade hon repat sig? Kanske hade hon många lyckliga och friska år framför sig? Gav vi upp för fort?" 

Jag försöker resonera med mig själv om hennes hälsotillstånd, smärta, egoism och pengar men kommer ingenstans. Fastnar bara i ett klet av gråt, känslor och oerhörd skuld. Det är tungt.

Min lilla sötkorv - jag saknar dig så! 


Bubblan was here.

Jag vet att det som jag kommer att skriva nu låter sinnessjukt. Jag är medveten om att det är jag som på något sätt försöker trösta mig själv men fuck it och so be it för det kändes fint.

Imorse när jag skulle åka till jobbet fick jag gå några vändor till bilen för att få med min träningsväska, matkasse och handväska. När jag stuvat in det i passagerarsätet gick jag runt bilen och skulle precis sätta mig i förarsätet när jag ser små tassavtryck i snön. Aouch och knip i hjärtat, blinka bort tårar och ta ett djupt andetag. När jag samlat mig får jag för mig att jag ska följa spåren. De går runt bilen och vid kofångarn fram försvinner de (antagligen in under bilen men där var det ingen snö). När jag tittar upp från marken så ser jag att jag har glömt att dra ur sladden till kupévärmaren, hade inte varit kul att åka iväg med den ipluggad.

Jag tolkar detta som att Bubblan har lite koll på mig och hjälper sin förvirrade matte i sorgen. Det tröstar på något sätt. 

Tack för hjälpen Bubblan och fortsätt gärna ha koll på mig, det känns tryggt.

Min vaktkatt.

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0