Himlagrisen

05.00 - vaknar och har typ mensvärk. Nu börjar det, tänker jag men somnar om.

06.30 - vaknar och går på toa. Har fått en blödning. Har lite mer ont nu och kan inte somna om. Väcker Sambon och säger "idag får vi nog träffa Bullen". Sambon ser helt förvirrad ut och mumlar något i stil med "Va? Vadå? Har du ont?"

Efter detta börjar sammandragningarna bli mer smärtsamma och jag använder TENS-apparaten flitigt. Försöker äta men mår illa, försöker vila istället. 

14.00 - ringer förlossningen då jag inte känt några fosterrörelser under dagen. Får (lite motsträvigt) komma in på en kontroll. 

16.00 - Väl där blir jag kopplad till en CTG-apparat som visar att hjärtat på bebisen slår så fint och att jag är öppen 4 cm. Vi får också veta att det är många bebisar som ska födas idag och att det är lite dåligt med rum. Oj, va tryggt det känns. Sammandragningarna blir mer intensiva och smärtsamma och TENS-apparaten börjar kännas onödig.

18.00 - vi får komma till förlossningsrummet där det finns ett badkar. Jag får bada! Underbart skönt! Sambo är med och spolar varmt vatten på ryggen när värkarna kommer. Efter ett tag börjar jag med lustgas, även det i badet. Detta var helt klart bästa tiden under förlossningen. Jag får gå upp ur badet efter en timme då bebisens puls ökat, antagligen för att jag badar men de ville kolla iaf. När jag varit uppe en stund lugnar sig pulsen och jag får bada igen. 

20.00 - får en annorlunda värk och kallar på BM. Hon kommenderar upp mig ut badet och säger att det kan ha varit vattnet som gått. Värkarna börjar bli riktigt smärtsamma och jobbiga nu.

Efter kanske några timmar med smärtsamma och täta värkar föreslår BM en EDA-bedövning, alltså en ryggmärgsbedövning. Jatack, säger jag i min smärtdimma. En narkosläkare kommer och försöker prata med mig och få mig att svara på massa idiotiska frågor, jag har ingen aning om vad jag svarar men till slut får jag bedövningen iaf. Under den här perioden kommer jag inte ihåg så mycket. Jag hade ont på höger sida av magen hela tiden vilket gjorde att jag inte orkade röra mig trots att jag inte låg bekvämt, jag hade täta, mycket smärtsamma värkar, jag var väldigt varm och svettig, jag hade svårt att fokusera och fästa blicken och jag var yr av lustgasen. Ingen trevlig period alls.

22.00 - här avtog värkarna något och bedövningen började ta. Den satte sig kanske inte precis på rätt ställe med den tog de värsta topparna på värkarna och jag fick "vila" (haha) lite. De värkar som kommer är dock väldigt kraftiga och gör ont. Jag känner att jag inte orkar mer och vill mest av allt gå hem. Efter ett tag (en timme? två?) går Bullens syremättnad ner och de kallar in en läkare. Han säger att det är på gränsen till ok och vill vänta i en kvart för att se om det blir bättre. Blir det inte bättre så blir det akut kejsarsnitt. Hurra och halleluja, tänker jag. Söv ner mig och ta ut ungen för jag orkar inte mer! Efter en kvart (antar jag, men vad vet jag?) kommer han tillbaka och provet är lite bättre men han säger att det får bli kejsarsnitt ändå. DEN LÄTTNADEN jag kände alltså, obeskrivlig. Samtidigt en liten, liten besvikelse. Har jag kämpat här i flera timmar förgäves? Haft ont så inåttahelvete och så ska jag inte få trycka ut ungen? Det var väl ungefär de tankarna som virvlade runt och jag hör läkaren säga något om en sista titt. Han säger något om spina, ber barnmorskan kolla och säger sedan "vi gör ett försök med sugklocka". NEEEEEEEEEJ!!!!! JAG ORKAR FÖR I HELVETE INTE MER!!, skriker jag inte. Men tänker så, inombords. 

To be continued...

Dagen-innan-tjockis