Här följer den spännande (?) fortsättningen...
Människor väller in i salen. Jag upplever det som att det är ungefär 25 personer runt omkring mig, min sambo hävdar att det kanske var 5. Jaja, iaf försöker de prata med mig igen, berätta vad de ska göra och vad de förväntar sig att jag ska göra. Jag är helt övertygad om att detta inte kommer att gå vägen. Jag orkar helt enkelt inte men tänker att det märker de väl snart då ingen frågat mig vad jag tycker om detta tilltag. Läkaren sätter sugklocka, en barnmorska står bredvid mig och förklarar att hon kommer att trycka på min mage och jag får värkstimulerande dropp och order om att säga till när det kommer en värk.
Eftersom jag är en väluppfostrad flicka gör jag som jag blir tillsagd. Efter första värken med tryck på magen och tydligen ordentligt drag med sugklocka (enligt sambo tog den lilla spenslige barnläkaren i för kung och fosterland) så känner jag till min förvåning att det faktiskt rör sig ordentligt där inne. Blir återigen tillsagd att säga till när nästa värk kommer samt så säger läkaren (i ett försök till pepp?) att jag faktiskt måste ta i för det är ingen annan som kan föda det här barnet. Alltså, om det hade funnits någon typ av tillhygge i närheten hade hans säkerhet varit i fara kan jag meddela. Nåväl, ny värk, tryck på magen, drag och press och till min förvåning känner jag som ett plopp och en oerhörd lättnad. Huvudet är ute! Jag frågar om den mår bra och får det fantastiskt pedagogiska svaret - det vet vi inte än. GAH! Ytterligare en värk med tryck, drag och en krystning i hästväg känner jag hur han kommer ut.
01.06 - Efter bara någon sekund hörs skrik och den lättnaden var så total. Det är ÖVER, smärtan är borta och Bullen skriker. Gött. KAN JAG FÅ SOVA NU, TACK? Men nejdå, nu ska det pressas ut moderkakor och annat slem och skit och dessutom ska de hålla på och sy och greja där nere. De håller upp Bullen, säger att det är en pojke. Grejar med honom lite men är snabba med att lägga honom på mitt bröst. Jag tittar på mitt lilla barn. I nio månader har denna lilla krabat bott inuti mig och nu träffas vi äntligen! Känslan är... ingenting. Jag känner ingenting förutom att jag mest av allt vill sova. Eller jo, någon slags lättnad men annars bara en oerhörd trötthet. Låtsas såklart att jag är lycklig och försöker intresserat titta på den lilla krabaten som ligger där så varm och tufsig på mitt bröst. VARFÖR känner jag inte total lycka? Ska jag inte gråta lyckotårar och känslorna i mitt hjärta, ska de inte bara svämma över? Men nä, jag känner mig nästan bedövad. De håller fortfarande på att sy där nere, jag ligger obekvämt och jag vill SOVA!
Vi fick vänta 8 timmar innan vi fick komma till BB och alltså ett rum med sängar! Under den här tiden hade vi försökt få till amningen men hur lätt är det när både barn och mamma är utmattade och nog mest av allt inställda på att sova? Man blir ju inte precis mindre stressad och trött av att få amningspressen lagd på sina axlar. Som om jag inte redan kände mig som en dålig mamma utan känslor, nu kunde jag inte amma heller.
Den här bedövade känslan höll i sig länge. Alltså inte timmar, utan dagar, veckor. Varför kände jag inte den här oerhörda lyckan? Älskar jag inte mitt barn? Varför känner jag inget? Många var de frågor och funderingar som stormade runt i huvudet under den första tiden.
NU, sju veckor senare, kan jag uppriktigt säga att jag faktiskt älskar mitt barn och att det var värt all smärta för att få honom. Mitt hjärta fylls av ömhet när jag tittar på honom och ibland blir jag så rädd för att mista honom att jag börjar lipa. Jag har fått bra hjälp från vården, stöd från både BVC och MVC och kontakt med psykolog. Jag är glad att jag vågat berätta om mina känslor (eller frånvaron av dem) och fått det proffsiga bemötandet som jag fått. Det har varit, och är fortfarande, tufft och det har tagit tid men nu är jag inte bedövad längre och jag är på rätt väg!
Tack för att ni tog er tid att läsa! ❤️
Ny i världen.
Mys med trött mamma.
