Himlagrisen

Samvetet.

Min pappa sa åt mig att lägga ner det där med att känns skuld. Att vi hade gjort allt vi kunde och gett Bubblan det bästa livet hon kunde få. Jag har verkligen försökt tänka på detta och försökt att inte skuldbelägga mig själv. Det går ganska bra. Jag tänker på allt roligt Bubblan har fått göra och hur mycket jag har lekt, busat och myst med henne. Det känns bra i hjärtat.

En tanke vägrar dock försvinna ur mitt huvud. En tanke som först dök upp hos veterinären efter att hon hade somnat in. "Skulle vi ha försökt i en dag till? Kanske hade hon repat sig? Kanske hade hon många lyckliga och friska år framför sig? Gav vi upp för fort?" 

Jag försöker resonera med mig själv om hennes hälsotillstånd, smärta, egoism och pengar men kommer ingenstans. Fastnar bara i ett klet av gråt, känslor och oerhörd skuld. Det är tungt.

Min lilla sötkorv - jag saknar dig så! 

Ungen min, du får inte tänka så, hon blev ju bara sämre , det såg ni ju , och proverna visade ju också det. Tänk att hon slapp lida. Tänk så här, hade ni haft henne kvar ett dygn till , då hade hon fått lida och ni hade fått se henne så dålig. Det hade inte varit en bra lösning. Det hade varit synd om henne och hon hade undrat varför? Nu har hon det så skönt i sin katthimmel. Saknaden är stor men vi minns henne med glädje. Kramar