Bråttom, bråttom.
Hörnini, jag har kommit på en sak. Vi går alldeles för fort. Stressade susar vi fram, blinda och döva för omvärldens intryck. Mitt normaltempo är långsamt. Detta gör att jag ofta tänker att jag måste skynda mig eller gå snabbare. Men varför? Ett par minuter hit eller dit spelar oftast ingen större roll (obs! Undantag finns!).
Om jag går hem från bussen, stressad för alla möjliga saker, så tittar jag inte på den vackra omgivningen, jag lyssnar inte på fågelsången, jag känner inte doften av blommor, jag bara går så fort jag kan och orkar. Om jag däremot går hem från bussen och låter stressen åka vidare mot Gbg kan jag stanna vid bron och titta på det virvlande vattnet, le för mig själv åt koltrastens drill och dra in vitsippedoft genom näsan och djupt ner i lungorna.
Gissa i vilket scenario jag mår bäst?
Långsamt leder också någonstans.
Visst är det en härlig känsla när man kommit på detta och så mycket lugnare man känner sig inombords dessutom. Livet är härligt att leva!
Och hur ska jag göra då som har ett normaltempo som är snabbt??
Ja, det är rätt , stanna och njut. Du har ju en härlig promenadväg hem ( om än lite jobbig) det porlar och kvittrar och man ser en och annan katt. Kram
