Himlagrisen

Igår kväll efter en synnerligen trevlig kväll hos söta Gelén kom jag hem till Sambo på gott humör. När vi stod och borstade tänderna tittar Sambo ut genom fönstret och viskar:
- Ååååh, kom o kolla!
Jag springer fram till fönstret och ser den sötaste lilla Bambin jag någonsin har sett. Han och hans mamma står lugnt och äter PÅ MIN ROSENBUSKE!!

- Rådjursjävlar!, skriker jag och tar på mig Sambos bautaskor och klampar ut på altanen och skriker och klappar händerna. Vad händer då? Jo, då lägger sig Bambi ner och ser så ynklig och hjälplös ut att mitt hjärta gör ont. Mamman har bara skuttat några meter därifrån och jag förstår att hon inte kommer att gå om inte Bambi följer med. Jag klampar in igen och stänger dörren. Jag väntar några sekunder och klampar sedan ut igen (asförbannad). Bambi har kommit på fötter och han och Mamman skuttar förvirrat hit och dit men iaf bort från rosenbusken. Jag skriker igen och försöker få lite fart på dem men de verkar inte vara så rädda för mig.

Jag går fram till rosenbusken för att se hur stor förödelsen är. Tre knoppar finns det kvar. TRE!!! Min rosenbuske som jag verkligen har vårdat ömt - klippt, gödslat, vattnat och nu finns den tre knoppar kvar.

Medans jag förtvivlat går omkring på gräsmattan och svär så det osar står Sambo på altanen och skrattar åt mig.  - Sluta skratta! fräser jag och är så arg och ledsen att jag nästan börjar gråta. Va fånigt att gråta över blommor va? Men detta är (var) rosor från min pappas föräldragård som mamma har tagit med sig till mig, som jag har vårdat och NU snart skulle de blomma.

JÄVLA JÄVLA RÅDJUR!

Men detta var inte nog, förstår ni. Nej, nej, nej. I morse var jag återigen tvungen att gå och kolla på förödelsen och gissa vad? Nu fanns det INGA knoppar kvar. De jävlarna kom tillbaks och åt upp de tre sista! Fy fan! Då, när jag står där och kokar av ilska, ser jag längst bort på trädgården ett rådjur som står och glor på mig. Jag vet inte vad som händer men jag tror att jag fick en liten psykos eller nåt. Med ett urtidsskri attackerar jag rådjuret, jag tacklar det till marken och tar strypgrepp om halsen och... Nä, just det, det var bara så jag önskar att jag hade kunnat göra. Det som händer i verkligheten är att jag skriker:
- WAAAAAAAAAHHH!!!! och springer så fort jag kan rakt mot det. När jag kommer till stengärdsgården hoppar jag upp på den och skriker:
- WAAAAAAH!!! en gång till samt kastar en sten mot den (som kommer typ två meter). Sen står jag på gärdsgården och flåsar som en urtidsbest och känner mitt rådjurshat etsa sig fast i hjärtat.

Ps. Om någon granne råkade se/höra mig så ber jag om ursäkt för mitt beteende.

Ps2. Typ såhär, skrek jag.