Himlagrisen

Idag när jag kom hem började jag med att bära in ved (mmm, mys vid kaminen). Vädret var fint och jag pratade i telefon med min kära moder. När jag var klar med vedbärandet tänkte jag passa på att ta vid där Sambo slutade i helgen i lövräfsandet. Räfsa, räfsa, räfsa, tre stora högar fick jag ihop och telefonsällskapet hade nu bytts ut till Sambo (som är på tjänsteresa). Han frågade mig om det inte var mörkt hemma ännu. Nääääääj, svarade jag. Mörkt? Här är det så ljust så. Samtalet avslutades, jag hämtade trädgårdstraktorn med släp och lassade på alla löven. Fullt lass! När jag ändå var igång hämtade jag trappstegen och rensade hängrännorna på garaget. Löv + barr + löv + barr + vatten = äckligt. Men rensat blev det och jag gick ner från trappstegen och upptäckte att det helt plötsligt hade blivit natt. Jag hade inte på mig någon klocka och började fundera på om jag helt hade tappat tidsbegreppet. Jag såg inte trädgårdtraktorn 10 meter längre bort i mörkret och månen lyste lite svagt på mig bakom ett moln. Jag skyndade mig att köra in traktorn och ställa in stegar och räfsor. Eftersom jag inte gillar måne bakom moln (Thriller!) så skyndade jag även på stegen in till huset och upptäcker där till min förvåning att klockan är 19.11... eh hallå? 19.11!! Hur kan det vara så här mörkt klockan 19.11? Jag älskar att bo i Sverige men vid såna här stunder undrar jag lite... varför?