Morgonpromenad med björnar.

Jag är inte rädd för spindlar, getingar, nålar, hundar, hästar, läkare eller fåglar. Jag är rädd för björnar. Eller rättare sagt JAG ÄR LIVRÄDD FÖR BJÖRNAR. Jag brukar ändå försvara min rädsla med att den är relevant. För björnar är faktiskt livsfarliga. När vi flyttade hit och började gå till djurparken vägrade jag gå till björnhägnet. Sen insåg jag att jag kan ju inte gå runt och vara hysteriskt rädd för björnar, så modig som jag är begav jag mig till djurparken för att fejsa min björnrädsla. Jag gick till hägnet med björnar, stod 5 meter från staketet och varje gång jag såg skymten av en björn blundade jag och fick behärska mig så att jag inte skulle börja gråta. Denna procedur upprepades många gånger och nu kan jag stå vid staketet och lugnt titta på björnarna. Jag kan t.o.m tycka att björnungarna är lite söta (fast livsfarliga). MEN när de stora björnarna ställer sig på bakbenen och vädrar får jag kalla kårar och vill springa därifrån. Jag kategoriserar min björnrädsla som stor men under hyfsad kontroll.
Så idag på min morgonpromenad med inslag av jogging såg jag en björn. Jag kom precis över ett krön och nedanför backen i en hage satt en björn. Fy fan vad rädd jag blev. Jag kan inte med ord beskriva känslan som kom över mig. Jag frös till is och stod blickstilla. Jag ser att björnen tittar på mig. Min hjärna delades då väldigt tydligt upp i två delar. En stenåldersdel och en lite mer utvecklad logisk del.
Stenåldersdelen: Spring för fan, Himlagrisen! Så snabbt du kan!
Logiska delen: Det kan inte vara en björn.
Stenåldersdelen: SPRING!
Logiska delen: Det är ingen björn! GÅ FRAMÅT!
(Här tittar jag på björnen och jag ser hur han ser mig som en lite godbit och tänker; Åh, en med fyllning!)
Stenåldersdelen: Vill du bli mat? SPRING!
Logiska delen: Gå sakta framåt så ska du se att det inte är någon björn.
Här vinner den logiska delen och jag går med hårt bankande hjärta några försiktiga steg framåt... Det är en.... Det är en.... Det är en HÄST! EN jävla islandshäst! Till mitt försvar får jag väl säga att den låg ner, jag såg den i motljus och att islandshästar är väldigt lurviga....
Jag kanske får kategorisera om min rädsla för björnar ändå...  ;)

Kommentarer
Postat av: ämmah

hahaha. fy fan! jag hade också blivit livrädd! björnar ÄR ju faktiskt livsfarliga. spindlar och sånadäringa är ju äckliga, men man behöver ju (oftast, åtminstone inte i sverige) känna fara för sitt liv! skönt ändå att det faktiskt bara var en häst. jag är dock ganska rädd för hästar också. hehe :)

2011-06-18 @ 11:43:16
URL: http://slemmah.wordpress.com
Postat av: Jeanette

Alltså hjärnan är ju lite knäpp som gör om hästar till björnar bara för att det är de senare man är rädd för!! Tur att den logiska delen av din hjärna är stark!

2011-06-18 @ 13:33:11
Postat av: Malin

;D

2011-06-18 @ 17:12:51
Postat av: Sara

Du är ju helt underbar!

2011-06-18 @ 17:21:46
Postat av: Sanna

HAhaha,vet hur det känns, jag sprang ju hemma i elljusspåret i Aneby o tänkte på björnar rent allmänt när det helt plötsligt kom en man i brun tröja eller jacka runt ett krön framför mig... :P Jag skrek ut högt o hoppade ut i skogen innan jag insåg att han va en männniska. Haha! ;)

2011-06-19 @ 00:09:13
Postat av: Ammi

Ha, Ha , ja ni är för roliga. Men visst hade ni små nallar som gosedjur , inte har vi skrämt er för björnar??? Låter som en traumatisk upplevelse från barndomen men jag kan inte komma på något. Kram

2011-06-19 @ 10:25:47

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0